ÅSIKT

Kan Israel vara både judiskt och demokratiskt?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Dags att tala klarspråk om Israels ockupation – och det inre motståndet

Foto: Israelisk militär stoppar palestinier vid en vägspärr på Västbanken.

När nu Herbert Tingstens namn är på så mångas läppar funderar jag över vad han skulle ha sagt om dagens Israel. Många minns hans passionerade försvar för den unga judiska demokratin. Det hotade Israel hette den bok från 1957 där han knappt tio år efter den nya statens grundande sammanfattade sina argument.

Jag läser på nytt det avsnitt han skrev om israelisk inrikespolitik. Tingsten hade ju en gång i tiden skildrat ultrahögerns framväxt i Europa och han är i sin bok uppmärksam på ideologiska tendenser inom Israels politiska partier. Herut, lett av Menachem Begin, betecknar han som det första parti i världen, som främst har ett utrikespolitiskt mål: Han noterar: ”Herut kräver för närvarande ej ett erövringskrig … men det är inriktat på att Israel ska kunna utvidga sina historiska gränser vid ett lägligt tillfälle.”

Man måste ha historien klar för sig om man ska förstå den israeliska ockupationens inre logik. 1967 kom det lägliga tillfället när Västbanken kunde kontrolleras av Israel. 1977 kom Begin till makten och i dag är det i praktiken det gamla Herut-programmet som genomförs, låt vara att partinamnet med åren förändrats och att nya politiska grupperingar uppstått. I den senaste regeringskoalitionen har bosättarrörelsen i praktiken fått vetorätt och ockupationen cementerats för en lång tid framåt.

Begin krävde inget erövringskrig men är det inte just detta som nu pågår på de palestinska områdena: en stark krigsmakt som aktivt medverkar till att Israel ska kunna utvidga sina gränser och att bit för bit av andras land kommer i nya makthavares händer. Inga bomber eller granater behövs. Det räcker med militär administration, nyckfull byråkrati och vardagliga tvångsrutiner.

Den dokumentation som en grupp israeliska krigsveteraner samlat i boken Bryt tystnaden! är ett konkret bevis på att ockupationen inte bara är ett förtryck av ett annat folk, den bidrar också till en erosion av moraliska värden i själva Israel.

Att utöva tortyr är en sak (det sköter säkerhetstjänstens proffs) men att som vanlig värnpliktig soldat tvingas vara med om att bakbinda palestinska män och förödmjuka deras familjer är en annan. Man tvingas bryta både mot mänskliga rättigheter och mot den judiska etik som många av Israels första generationer bekände sig till.

Vägspärrar, ögonbindlar, nattliga räder, gummikulor, husdemoleringar, skrämskott i natten. Allt detta finns med i den långa katalog av självupplevda trakasserier som de vittnande israeliska soldaterna dokumenterat i den här boken. ”Att störa de boendes vardag” är en av rubrikerna och mycket verkar handla om det. Oförutsägbara vägspärrar, husundersökningar, officerare som ibland gärna ser att man spöar upp araber. Till det kommer godtyckliga arresteringar och summariska domar utan ände.

Mycket av uppförandet på de ockuperade områdena bottnar i det som den israeliske professorn David Shulman beskrivit när han i New York review of books anmält just den här dokumentsamlingen. Han karakteriserar ideologin bakom ockupationen och bosättningarna som ”en svårartad form av rasism och protofascistisk nationalism som blivit alltmer uppenbar och mäktig i dagens Israel, inklusive delar av regeringen”.

Den kraftiga högervridningen har skett gradvis under senare år. Den liberala politiska tradition som Herbert Tingsten för ett halvsekel sedan såg som grundläggande för den israeliska demokratin har blivit marginaliserad. Martin Bubers humanistiska etik har trängts undan av en rå fundamentalism med religion och jord som förtecken.

I det läget är det hög tid att tala klarspråk. Det gäller inte minst för dem som vill beteckna sig som ”Israels vänner” i parlament och på ledarredaktioner runt om i västvärlden. För det är ju som Göran Rosenberg konstaterat: Den fortsatta ockupationen med murar, taggtrådsrullar och bosättningar är i grunden ett hot mot Israel, inte ett försvar.

Omvärldens tryck är viktigt. Men utan det inre motstånd som de protesterande soldaterna representerar kommer inget att hända trots att alla insiktsfulla redan vet vad som står på spel: Ska Israel i framtiden kunna vara en stat som är både judisk och demokratisk?

Tystnaden kring den sista frågan måste också brytas.