ÅSIKT

Jag gråter av att se ett hus

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

LARS MIKAEL RAATTAMAA åker till Firminy, den franska staden där Le Corbusier trollade. Detta är andra artikeln av tre om modern arkitektur

Foto: Inifrån och utifrån kyrkan i Firminy som ligger i Loire-dalen i sydöstra Frankrike, strax nordväst om Lyon.Foto: Lars Mikael Raattamaa

När jag åkte in i Firminy så sjöng Kenza Farah om historien om massakrerna på de fattiga muslimerna. Kenza Farah är ny stjärna på den franska r’n’b-himlen. Firminy är en förort till en förort till Lyon. Till vad är Lyon en förort?

1953 valdes Eugène Claudius-Petit till borgmästare i den lilla gruv- och metallindustristaden Firminy. Och precis som i resten av världen var bostadsbristen stor överallt i Frankrike efter kriget. Men i Firminy skulle man inte bara lösa ett problem, den nya borgmästaren ville bygga en stad, en ny stad. Firminy-grön.

Le Corbusier var lika kontroversiell då som han är i dag. Men den gamla motståndsmannen Petit visste att arkitekturen inte kunde vara okontroversiell. Under den fjärde och femte republiken var han minister för rekonstruktion och urbanism. Så precis som i det röda Marseille blev det Le Corbusier som fick uppdraget att inte bara lösa ett bostadsproblem, utan söka vägar att bygga framtiden.

Kenza sjunger om att hon är 20 år. Och hon sjunger om det som händer hemma på hennes gator. Och hon sjunger om himlen över Marseille. Hon föddes alltså 1987. Om hennes föräldrar föddes samma år som Le Corbusier började arbeta i Firminy (samtidigt som den första så kallade Unitén stod klar i Marseille) hade de varit 34 år då. Hon skulle bokstavligen kunna vara Le Corbusiers barnbarn.

Tankarna far. Men så stod hon där. Nej inte Kenza såklart. Men kyrkan i Firminy. När Le Corbusier dog 1965 (han simmade rakt ut i havet från sin lilla hydda, Le Cabanon i Roquebrune-Cap-Martin en dag i augusti) var Firminy i stort sett färdigt. Men kyrkan som skulle stått där mitt i byn var knappt påbörjad. Man arbetade några år till efter hans död, simhallen skulle ju också färdigställas, men kyrkan slutade som en betongstump.

Några aktivister, en engagerad lokalbefolkning, åter en ny borgmästare och ett antal decennier senare (Kenza var då 15 år) kunde man återuppta bygget av kyrkan, under ledning av arkitekten José Oubrerie som hade arbetat med samma kyrka som ung praktikant på Le Corbusiers kontor en gång tiden.

Jag gråter alltid när jag läser Wuthering heights, mer och mer för varje gång. Det är ok. Och det är klart, nu har jag hittat Kenza Farah, det är klart att jag får gråta åt alla sorgliga historier från Marseille. Eller? Men att gråta av att se ett hus. Hmmm …

Solen skiner på den gråvita 30 meter höga struten av betong. Gräset är grönt. Asfalten är svart. Kyrkan är stängd. Men jag får komma in genom prästbostaden som snart ska bli ett Corbusiermuseum.

”Solen skiner”? Hur ska jag skriva det här? Så tänker jag när jag står inne i kyrkan. Kyrkan är helt kal invändigt men samtidigt full av former. Jag skulle kunna skriva om ljuset. Ja, vi arkitekter vill ju så gärna prata

om det. Och varför inte. Det är kanske tur att det är så stark sol ute. Det är väldigt få öppningar. Byggnaden är lika sluten som Vasamuseet. Men högst uppe i taket är det tre stora, och altarväggen är pepprad med en massa små hål, och längs hela kyrkan, i brösthöjd ungefär, är en slits. Alla öppningar (nej, ingen av dem kan kallas fönster) är målade i starka färger. Ljuset är väl ändå stilla men det känns som att stå inuti ett fyrverkeri.

Le Corbusier trollade. Han förvandlade det naturliga solljuset till ett artificiellt. Ett konstgjort ljus i alla färger.

Hur ska jag skriva ljudet? Jag slår lite försiktigt i bänken jag sitter på. Jag nynnar lite granna (”Under my umbrella -ella -ella”). Ekot tar aldrig slut.

Jo, det gör det ju. Ljudet tar slut. Och på natten tar ju ljuset slut med. Men doften. Och när jag går runt och släpar med handen längs väggar och bänkar. Hur ska jag skriva det? Jag kan inte hjälpa det. Jag gråter av arkitektur. (Ibland.)

Jag vill inte bara sluta med ett ”måste ses”. Nej, dröm er en egen Corbusierkyrka. Vad drömmer Kenza Farah. ”Où va le monde?” sjunger hon. ”Vart är världen på väg?” Ni har hört sångerna på andra ställen, det hårda livet i förorten, är det inte utanför Marseille så är det i Norra Botkyrka eller bland Brooklyn Bricks. Kanske har ni tröttnat, men den berättelsen behöver skrivas om och om igen. Men vad drömmer Kenza Farah? Det är den där besynnerliga tvetydigheten, jo, det är så mycket som är sorgligt, men det är mina gator. Mina älskade stolta gator.

Miljonprogrammet i Frankrike heter HLM. Var HLM ett misslyckande? Vilket ansvar har HLM för Kenza Farahs drömmar? Var borgmästare Petits och arkitekten Le Corbusiers drömmar om ett Firminy-vert ett misslyckande? Förutom kyrkan (som blev färdig nu i vintras 2006) ritade Corbusier en friidrotts- och fotbollsarena, ett kulturhus, en simhall, och en Unité. Unitén var en variant av den första Unitén i Marseille, en multifunktionell boendemaskin. I Marseille innehåller den, förutom 400 bostäder, restaurang, kontor och arbetsplatser, hotell och dagis och gym och löparbana på taket. (I Firminy är den något mer spartansk, men det är samma tanke om att blanda arbete och bostäder och fritid).

Kyrkan är kanske kronan, men i så fall är Unitén kroppen, och kulturhuset hjärta och hjärna. Tvärs över fotbollsarenan från kyrkan och simhallen, mittemot sluttningen från Unitén (den första tanken var att kulturhusets utsida skulle vara planens andra läktare), ligger kulturhuset. När jag går dit pågår en jättestor bouleturnering, inne i huset pågår människor i varje vrå, i en av de fyra teatersalongerna övar några tjejer balett, bakom dörrar är ljud av distade gitarrer och syntar och cellor, i andra änden av huset håller målarna och konstnärerna till. Överallt står det hinkar, taket läcker, men det kan man laga. Jag sitter en stund och tänker: Vem vet vad som är ett misslyckande? Vet jag? Vet Kenza Farah? Vet ens människorna i Firminy?

Det märkliga är ju hur nära det är mellan Kenza Farahs tårar och hennes dans. Det är knappt att jag märker skillnaden. Jag måste till slut sätta mig i bilen igen och åka därifrån, Kenza sjunger om krisen i Bosnien, hon var bara fem år när det kriget bröt ut, men krigen fortplantar sig, under Marseilles himmel, i det gröna Firminy.

Vi kan inte bygga bort alla problem. Men vi kan tänka annorlunda. Drömma mera. Försöka. Bygga världen om och om igen. Så tänker jag mig att arkitekt Le Corbusiers tänkande kan gå i arv. I en förort, till en förort, till en förort. Hela långa svansen ut. Jag kastar ett öga i backspegeln när jag åker därifrån, Marseillesoulen dunkar varm i mina öron, och, men, jo, visst tar den jättelika kyrkan några små danssteg till Kenzas sång. Shake ton fesses, Corbulicious.

Lars Mikael Raattamaa