ÅSIKT

Minnet är döden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JAN ARNALD ser en tät O"Neill

Foto: Lena Endre och Jonas Karlsson i "Lång dags färd mot natt".

Det börjar så oväntat knackigt. Nästan som en parodi på alla de där amerikanska pjäserna ur standardrepertoaren som envisas med att hemsöka svenska teatrar. Men sedan förstår man att det är det som är meningen. Den övergripande rörelsen i Stefan Larssons resa mot natten är ovanligt tydlig, och den suffleras väl av Jens Sethzmans avskalade scenografi där ogripbara monument tecknar nattens faser och fasor.

Det handlar nämligen om polityr - och det var väl det som gjorde Eugene O"Neills självbiografiska pjäs Lång dags färd mot natt så radikal när den dök upp i mitten på femtiotalet.

Hela samhället, och inte minst dess stöttepelare Familjen, levde ju på polityren.

Det är den vi möter i början av Stefan Larssons uppsättning. Så fort masken på framför allt mamma Mary hamnar på sniskan börjar det hända saker. Det som verkade så stelt förvandlas i takt med att dagen blir natt till skådespelarkonst på högsta nivå.

Lång dags färd mot natt är ju Dramatens paradstycke, ända sedan världspremiären i februari 1956. Senast, våren 1998, var det Torsten Flinck som satte upp den med Keve Hjelm i sin sista stora roll. Det var en extremt naturalistisk föreställning - och man får nog säga att Larsson jobbar utifrån samma premisser, fast mot en mer tidlös fond (pappa Tyrone pratar till exempel i mobiltelefon). Glimrande personinstruktion i en tät föreställning, dock inte utan vissa svackor.

Börje Ahlstedt briljerar som den försupne och snåle familjefadern James, och Jonas Karlsson gör den unge lungsjuke Edmund till ett paradoxalt hopp i mörkret, med en magnifik känsla för tajming. Jonas Malmsjö gör den lite mer anonyma rollen som den alkoholiserade storebrodern Jim med bländande utlevelse.

Men framför allt är det här Lena Endres föreställning - hon är helt fantastisk som den morfinberoende modern. Precisionen i kasten mellan förnekelse och utbrott är oerhörd.

Alla lever på minnet av en tid som har blivit lycklig först i efterhand. Och det är det som är döden.

Stefan Larsson lyckas skapa en föreställning som inte alls utspelar sig 1912 utan här och nu. Hos människor som inte förmår leva här och nu. Och de är fortfarande några stycken.

Jan Arnald

Teater