ÅSIKT

Det mest förljugna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Gören Greider läser vårens chic-lit-romaner: köpkittlare i en eskalerande konsumism

Foto: Chic lit-drottningen Marian Keyes.

”I toppen av New Yorks näringskedja återfinns just nu en stam infödingar, nämligen de supervackra West Village-fruarna. Deras naturliga miljö – närmare bestämt Pastis uteservering, Marc Jacobs-butiken på Bleecker Street och stentrapporna utanför deras egna hus på West 9th Street – framstår som en alldeles egen värld, ett eget litet Manhattanparadis.” Så lyder en passage i Plum Sykes Singel på nytt med ambitionen att utgöra en modern sedeskildring. Sykes roman om några unga nyskilda kvinnors liv i New York – gifta kvinnor i N.Y. satsar numera lika hårt på att bli av med sina män som de förr satsade på att fånga dem – är typisk för det tiotal chic lit-romaner jag ägnat några sommarveckor åt att läsa. Köpstark, kvinnlig medel- och övre medelklass i karriären står i centrum och någon periferi till den syns inte, bortsett från enstaka barnflickor som beskrivs som ”rultiga”.

I den kartong med böcker – nerpackade i ett par Sportbilagor som fångade mitt intresse – som jag fick från Aftonbladet är Sykes bok den där ordet chic nämns oftast. Men vad betyder chic? Ordet är en besvärjelse. Den som uttalar det lever i en vackrare, mer glamorös värld. Märkeskläder och mode genomsyrar alla relationer, ja på stranden ”blir man bästisar på fem minuter för att båda har Pucci-bikini” och i Sykes roman kan det heta: ”Hennes strandlook var alldeles overkligt chic” och därefter beskrivs det choklad- och turkosfärgade mönstret­ på hennes bandåbikini.

Så rör jag mig in i en för mig främmande värld av hysterisk glamour. Vem är exempelvis den Marie Claire som på varje omslag fällt omdömen om böckerna? Jag undrar, tills min fru upplyser mig om att det är en modetidning. Naturligtvis kan man om man är generös och litet ansträngt postmodern – ett ord som väl inte är chict längre? – hävda att det i Sykes roman, liksom i de tretusen övriga roman­sidor jag läst, finns ett annat slags seende, nämligen det som samhället traditionellt tilldelat kvinnor och alltid ansett mindre värt: detta besatta studium av ytan!

I Meg Cabots outhärdligt pratsamma Babbeldrottningen – bra titel! – interfolieras berättelsen av citat ur ett examensarbete om modets historia från stenåldern till i dag av babbeldrottningen själv, den unga Lizzie Nichols. Där får man veta att åskan ofta slog ner i förrförra seklets krinoliner och att bristen på nylonstrumpor under kriget gjorde det möjligt för kvinnor att äntligen bära långbyxor. Den fiktiva citat­samlingen blir bokens behållning; storyn om hur Lizzie förälskar sig i sonen till en fransk slottsägare och räddar ett bröllop genom att hitta en Givenchy-klänning på slottsvinden drabbar inte.

På var och varannan sida i romanerna förnims produktplaceringens beska smak: Sabbia Rosa-satin, Balmain couture, äkta Givenchy-couture, Christian Lacroix-cocktailklänning, skor designade av Jimmy Choo, omlottklänning från Diane­ von Furstenberg, Emilio Pucci­-underkjol och så vidare i all oändlighet. För att nu inte tala om alla parfymer, krämer och läppstift – inte minst i Candace Bushnells Läppstiftsdjungel (hon var en av genrens först­föderskor och skrev Sex and the City). Man blir glad när det i en roman till slut dyker upp en hederlig Marilyn Manson-tröja.

Som marxist betraktar jag chic lit-romanen som ett symboliskt utflöde av den nya handelskapitalism som – i maskopi med medialism och kändiseri – sedan några årtionden är på väg att ta makten från ett äldre industrikapital. Numera är det ju Ica som tvingar industrier att tillverka vad de vill ha och Hennes & Mauritz har makten över Asiens industriarbetare. Designers och pr-folk är viktigare än ingenjörer.

I chic lit-romanen syns det kulturella återskenet från det globala handelskapitalet och samtidigt står den i dess tjänst: köpkittlare i en eskalerande konsumism. Genrens ungefärliga födelse på ­åttio-­ och nittiotalen stämmer med den analysen och de här författarna skimrar i den marknadsliberala bubbla som under ett galet kvartssekel omgett oss. Nej, det är ingen slump att alla som ”betyder något” i denna postfeministiska­ genre jobbar med media, mode, marknadsföring. En insikt fick jag dock: den väskdebatt som pågick i Sverige för en tid sedan var överspelad – statushandväskor anses ”inte längre åtråvärda” (Singel på nytt).

Detta är en djupt förljugen litteratur, javisst, men det mest förljugna speglar ibland sanningen och vem är för övrigt jag att döma denna underhållningslitteratur? I de actionfilmer jag själv frossar i rymmer varje krossad glasruta och exploderande bil en hemlig uppmaning att köpa mera prylar för att återställa den rubbade ordningen. För att travestera Strindberg: Vi lever i attentatens, jubelfesternas och chic lit-romanens tidevarv.
här är mamma lik sin mamma och alltid lika irriterande

Över denna textmassa, som snart flyter ihop där jag sitter på sommar­verandan, svävar en utfästelse om lycka. Eller­ som en recensent skrev om Jane Moores Exhäxorna: ”Ett måste vid­ poolen”. Moores roman präglas annars av allt annat än lycka. Fyra Londonkvinnor ser sig tvungna att starta Nya fruars klubb, för att hantera sina makars efterhängsna exhust­rur. Kapitelrubrikerna i Moores roman säger väl något om världsbilden hos dessa kvinnor: ”Problemet med barn är att man inte kan få dem på öppet köp”, ”Se upp för nödställda vänner”, ”Män och kvinnor. Kvinnor och män. Det kommer aldrig att fungera.” ”Skilj dig, kvinna”, ”Ja, må jag leva”. Enda överraskningen i Moores häxstory är när klubbmedlemmen Julia, som alltid satt glamouren främst, på slutet dyker upp i jeans, jumpaskor och utan smink. Klubben skakar i sina grundvalar men inte könsrollerna.

För här är mamma lik sin mamma och alltid lika irriterande, när de dyker upp och ska styra och ställa inför bröllop medan fäder är skugglikt vaga såvida de inte är ”en väderlek” som kvinnor lärt sig leva med (som i den litet avvikande och smått sorgsna Mannen­ i mina dröm­­mar av Curtis Sittenfeld). Samma välbeställda mamma tycks ha klonats till alla­ romanerna men ingen påminner om min.

Chic lit-romanen utger sig för att vara ett snäpp bättre än Vita Serien och är det också. Här finns ironi, kvickheter, humor mitt i den grundläggande förstockningen. Gemensamt hos all sådan litteratur är ändå att den är eskapistisk: all samhällsmakt är principiellt mörklagd och när de enorma förmögenheterna­ hos somliga USA-klaner får samhälleliga konsekvenser yttrar det sig så här: ”Laurens mors smyckesamling är den direkta orsaken till att smaragderna börjar ta slut i Colombia.”

Var hör denna romankonst hemma? Paris var artonhundratalets huvudstad­ men i chic-lit-genren är New­­­ York den självklara huvudstaden och den ko­medi som skrivs är inte den mänskliga utan den kvinnliga. Chic lit-romanen är det glittrande smycket på Imperiets späda skuldror. I Sarah Bilstons Sängläge jobbar Quinn som högt betald jurist på Schuster & Marks i korsningen av Fifty-fifth och Fifth i New York; i slutet av Babbel­drottningen är alla de chica personerna på väg till New York; Bushnells Läppstiftsdjungel är som en Woody­ Allen-film skriven med läppstift i badvatten. Och hos genrens drottning, Marian Keyes (i alla fall är hon det om man tittar i svenska bokhandelsfönster), utspelar sig handlingen i Är det någon där? på modebranschens högsta våningar i New York.

Till kapitalismens huvudstad bär alla vägar; avstickare görs på sin höjd till Paris, London och någon gång det nyrika Moskva (där ett glas champagne kostar 80 dollar). När genren transponeras till Sverige eller Spanien byter den därför litet grann uppsyn: varken Stockholm eller ens Madrid räcker liksom riktigt till. I Lucía Etxebarrías Beatriz och himlakropparna är det visserligen också den urbana övre medelklassens livsstil i Madrid som gäller. Men döden är, på europeiskt vis, mer närvarande, till exempel i form av droger.

Den enda svenska romanen i kartongen är Karin Ahlborgs Hälsa alla andra kändisar. Ahlborg kan kvällstidningsvärlden och har kokat ihop en rätt rolig historia om den 38-åriga Linda, föräldraledig från Försäkringskassan. Hon är utled på sin man och på att vara hemma med ungarna. En morgon rafsar hon ner en debattartikel där hon kräver att ”spädis” inrättas för de riktigt små barnen och startar därmed en cirkus där såväl Micael Bindefeld som Markoolio får uppträda i egen hög person. Över en natt dubbas hon till rikskändis av desperata löpsedelsmakare som sedan slaktar henne.

Problemet är att Ahlborgs satir livnär sig på precis det kändiseri och den kvällstidningsvärld den tycks kritisera. Efter att chefredaktören kidnappats och tvingats släppa igenom Dagis-Lindas egen story slutar historien snarast i en hyllning till kvällstidnings-/kändisvärlden: Chic lit har segrat även i Stockholm.?

Hade jag roligt när jag läste de här böckerna? Ibland. Särskilt Marian Keyes lyckas mirakulöst samskildra hetsen i en modekoncern och sorgen efter en förlorad make. Men i läspausen mellan Sängläge och Babbeldrottningen dök ett äldre par upp i min trädgård. De ville ha hjälp med att författa en skrivelse till Kammarrätten som vägrat kvinnan livränta (hon hade skadat sig som städerska för tjugo år sedan.) När hon berättade om sitt liv försvann flera tusen chic lit-sidor i tomma intet.

Boklistan:

Den senaste diskussionen kring kvinnor och böcker:

Göran Greider