Det här är hjärtat

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Magnus William-Olsson om Gunnar Ekelöfs sista ord

1 av 2 | Foto: reportagebild
Sagan om Fatumeh utkom 1966. På bilden från samma år sitter poeten i morgonrock och pyjamas i sitt hem i Sigtuna.

Ända sedan femtonårsåldern har jag regelbundet läst, härmat och utlagt Gunnar Ekelöfs diktning. Tillsammans med Sapfo, Edith Södergran och Karl Vennberg är han den författare jag känner bäst eller, om man ska vara sträng, den enda jag har läst så som verkligt betydande författare förtjänar att bli lästa; ständigt, umgängesvis och självprövande.

Redan då jag började läsa honom hade Gunnar Ekelöf varit död i flera år. På så vis var det naturligt för mig att närma mig verket från slutet. En genväg jag sedan dess gärna tillgriper. De postuma böckerna En självbiografi (1971) och En röst (1973), redigerade av hans hustru Ingrid, var länge de viktigaste för mig, och den av hans texter som troligen betytt allra mest är i själva verket nedtecknad av henne. Jag har skrivit om den flera gånger förut därför att den i en emblematisk gest ringar in det i Ekelöfs poesi som jag själv starkast åtrår, kanske för att jag inte förstår det. Det rör sig om den näst sista av texterna i En självbiografi, den som lyder:

Vid halvtvåtiden på natten, efter orolig sömn, då G. talar mycket men ohörbart, ber om vatten, ändrar till penna, knäpper upp pyamasjackan, känner med ena handens fingrar utefter revbenen, pekar sedan med pennan mot hjärtat och säger ”det här är hjärtat ”. Talar därefter otydbart, verkar lugn, saklig. /---/

Dessa Gunnar Ekelöfs sista tydbara ord i livet pekar mot ett grundläggande tautologiskt drag i hans poesi som djupt och svårförklarligt intresserar och berör mig. Kanske är det en sorts barnslighet. Att som det sista man gör i livet symboliskt skriva på hjärtat ”det här är hjärtat” – finns det inte något djupt poetiskt i detta? Vad slags poetik?

Ekelöfs produktion är ojämn. I mina ögon är den avslutande Diwantrilogin och fyrtiotalsdiktningen, från Färjesång (1941) till Om Hösten (1951) bäst. Den tidiga diktningen förefaller mig i huvudsak överspänd och den så kallade strountesdiktningen kan jag nog finna underbar ibland, men bäst är den ändå, har jag tänkt, då den som i en föraning pekar hän mot de tre avslutande, himlastormande, helvetesnära och rått sensuella samlingarna. En Mölna-elegi (1960), slutligen, som med sin långa och egenartade tillkomstprocess (den påbörjades redan 1937) så fascinerade dess samtid och som fortfarande kan få äldre poesifantaster att skälva, går jag helst in i som en krabba, baklänges och skeptiskt. De som dyrkar

den boken är, har jag märkt, nästan alltid samma personer som älskar att berätta om hur Ekelöf i sin snobbiga ungdom körde en röd Bugatti från 1929.

I den gestiska hjärtskrift som avslutar Ekelöfs liv kan man utläsa flera av hans diktnings bärande idéer och teman.

1. Inskriftens tema. Det som omtalas i det signerade verkets allra sista dikt, den som avslutar Vägvisare till underjorden (1967), där Ekelöf hyllar ”hantverket” genom att hänvisa till antikens skulptörer:

De gamla, de dödsrealistiska vise tänkte alltid på detta:

Hantverket framför allt, om också bara ett avtryck av liv

en rispa av mejseln som deras jordiska livs hand höll

Inskriften som företeelse, tema och idé är viktig redan tidigt i verket, men det är under fyrtio- och femtiotalen den genom poetens intresse för antik graffiti får en dominerande ställning, framför allt förstås i En Mölna-elegi och Opus Incertum (1959). I efterordet till elegin citerar han gillande Theodor Mommsen som skriver ”Die Inschriften sind nicht Denkmäler der Literatur, sondern des Lebens!” (”Inskrifterna minner inte om litteratur, utan om liv!”). Detta handlar om en realism (”dödsrealismen”, se citatet ovan) som i sin antika adaption kanske är Ekelöfs viktigaste bidrag till den svenska litteraturen. Den sanna dikten är, visar han, ristad på hjärtats mur.

2. Uppriktighetens tema. ”Hjärta” är inte något mycket frekvent ord i Ekelöfs verk. Men när han använder det sker det vanligen i hägnet av den gamla hjärta/huvud-dikotomin, som uppriktighetens och sanningens topos. I den romantiska samlingen Sorgen och stjärnan (1936) heter det till exempel med en underbar formulering ”djupt i varje hjärta håller nakenhetens fé / sitt törnrosehov”. Och den typiskt tidskritiska dikten Att se sig själv ur En natt i Otacac (1961) avslutas med den trotsiga deklarationen: ”Hjärtat är inte en konjunktur”. Exemplen ur verket är förstås många fler. Men hjärtat är, för Ekelöf, inte känslosamhetens utan den nakna sanningens ort.

3. Biografins tema. Förhållandet mellan liv och skrift (hjärta och penna) är centralt och avgörande för Ekelöfs poetik. Hans liv handlade om att dikta. Olof Lagercrantz är kanske den Ekelöfkännare som oftast återkommer till detta. I sin bok om skalden och vännen skriver han: ”Gunnar är livet igenom inriktad på en enda sak. Ingen förälskelse, ingen politisk passion eller annat socialt engagemang rycker honom någonsin bort från huvuduppgiften.” Men det biografiska temat får sin fulla mening först i ljuset av att den stora och alltid oavgjorda frågan i hans diktning tvärtom är ”Hur skall man leva?”. I början av hans bana var frågan akut, närmast suicidal. Men tvärs igenom det romantiska trettiotalet, det musiska fyrtiotalet och det antipoetiska femtiotalet står den ständigt på spel i hans poesi.

Att kunna höra vem som är vem i detta liv

och sedan, mycket tveksamt, utan aning om utgången

fatta ett val – kanske är detta en huvudsak

kanske också att inte försäga sig

eller förhöra sig. Men detta är stora krav!

Inte kritikerns uppgift

men självkritikerns!

Vem har sagt dig att du är god?

Den som älskar dig.

Vem har sagt dig att du är likgiltig och obetydlig?

Den som du inte angår.

Vem har sagt dig att du är ond och gör ont?

Återigen någon som älskar dig

men med en annan kärlek.

Visst är det svårt att vara avvikande

men svårare, tror jag, att vara konventionell!

Den symboliska hjärtskriften tycks mig också påpeka detta: förhållandet mellan författaren och personen (skriften och köttet) är, åtminstone från fyrtiotalet och framåt, grunden för det dialogiska skrivsätt som helt dominerar Gunnar Ekelöfs poesi. Pennan frågar hjärtat, författaren kroppen, så som människorna frågar oraklet, sfinxen människorna. Dikten ovan är ett bland otaliga exempel. Den inleds i en infinitiv, elaborerad, önskan. Avbryter sig med en erinring, ett invändande utrop ( ”Men detta är stora krav!”). Övergår i dialog. Och slutar i en sammanfattning. En klassisk struktur.

För länge sedan, när jag publicerat en artikel, inte helt olik den här, om Gunnar Ekelöf fick jag ett brev vars författare menade att Ekelöf var långt intressantare som filosof än som poet. Då blev jag indignerad. Nu är jag benägen att hålla med. Kanske kan man läsa hela hans verk och gärning som en enda filosofisk undersökning med samma sokratiska struktur som i dikten ovan, där den sammanfattande slutsatsen är orden (och gesten) ”Det här är hjärtat”.

Dödsrealismen. I min egen diktning finns det ingenting jag åtrår mer. Om Ekelöf härvidlag är förebildlig så är han det för att han ständigt låter själva handlingen att skriva problematisera levandet, och omvänt. I ett brev till Tor Bjurström daterat tre dagar efter sin fyrtiofemte födelsedag skriver Ekelöf: ”Jag avundas mig själv då jag var tjugo år – och jag finner att det är jag vid tjugo år som avundas mig nu, för om jag hade haft på en gång vad jag hade då och nu, då skulle jag kunna resa bort någonstans och vara där i lögn och ro. Då led jag av ärftlighet, blyghet och kön, nu lider jag av egenheter, vanor och flykt.”

Formuleringen är talande för hur Gunnar Ekelöf tänkte, för det slags medvetande, ja den själssyntax, ur vilken hans dikter sprang. Det handlar om att inte kunna bli kvar på samma ställe för länge, om att hoppa med frågan, från sig själv, till sig själv, ur sig själv, mellan nu och då och sen, mellan jag och du, inte och om. Den som menar att det är lätt och självklart att leva, åldras, förvandlas och förbli har inte mycket att hämta i Gunnar Ekelöfs verk. Inget är där för litet att ifrågasättas, inget heller för stort. Själv menade han sig vara född till ”brist”. Och bristen, jämte dess syster begäret, är själva vätskan i det slags bläck med vilket hans dikt är skriven. Där finns inget hem utom i hemlösheten, ingen ro utom i oron. Det kränger, skaver och gungar, man faller, vacklar och snubblar. Och överallt är det ”Svårt att vänja sig vid sig själv. / Svårt att vänja sig av med sig själv.”

Den kätterska tyska medeltidsteologen och mystikern Mäster Eckehart räddar i en reflektion Gud själv genom att läsa Herrens fatala fråga till den skämmige Adam som nesligt gömmer sig undan skulden i lustgården, frågan ”Ubi es” (”Var är du?”) med sjunkande i stället för med stigande tonfall. På så vis tolkar Eckehart Guds fras inte som en fråga, utan som ett påstående: ”Du är ett var”. Jag har ibland tänkt att man kunde göra det omvända med Gunnar Ekelöfs sista ord, och uttyda frasen: ”Det här är hjärtat?”

I Gunnar Ekelöfs poesi finns inga stabila konklusioner. Ingen överordnad logik. Inget a priori eller per se. Skillnaden är dess lag. Uppbrottet dess princip. Hela sitt liv kämpade han med att vrida sig ur den fängslande dualismen. Österländsk vishet. Mystik av varierande ursprung. Tomhet. Mellanrum. Intet. Han prövade väg efter väg och många menar nog att han i sin sena diktnings Jungfrugestalt faktiskt fann en passage mellan, och bortom, den västerländska tankens bestämmande antingen/eller eller både/och.

Men undan den tvingande, alltid tudelande, frågan kom han nog aldrig. Åtminstone är det så jag själv med åren kommit att läsa, älska och känna igen mig i poeten Gunnar Ekelöf. ”Det här är hjärtat?”, säger han. Ja, det är hjärtat. Vad är hjärtat? Nej, det är det inte.

Till det omöjligas konst

bekänner jag mig,

är därav en troende

men av en tro som kallas vantro.

Jag vet:

Man bekymrar sig här om det möjliga

Låt mig då vara obekymrad

av vad som är möjligt och omöjligt.

Så bär på ikonerna Johannes Döparen huvudet

dels på helbrägda skuldror

dels och samtidigt framför sig på ett fat

Den offrade framställer sig som en offrande

Så bekänner jag mig

till det omöjligas konst

av livskänsla och av självutplåning

samtidigt.

En av de största genom tiderna

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.