ÅSIKT

Lådan är tom

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Doktor
Gormander om kulturministern som skrev en barnbok

1 av 2 | Foto: Boken som kulturministern skrev tillsammans med maken Ulf.

Det måste vara himmelskt häftigt att bli kulturminister. Bara att stiga in på det nya jobbet är fantastiskt. Man ser sig om och känslan av makt stiger som kolsyra i blodomloppet. Jag minns hur jag en gång fick sitta i Ingmar Bergmans rum på Dramaten. Jag använde till och med hans toa vilket var förbjudet eftersom han sades ha bacillskräck. Så gick jag omkring där och speglade mig själv i föreställningen om att vara betydande.

Ungefär så tror jag att en ny kulturminister också känner sig. Sen kommer Fantomen och sätter sin klackring i pannan på henne. Kulturministern är dödskallemärkt. Måste det vara så? Nästan alla kulturministrar har varit det men Bengt Göransson och Jan-Erik Wikström slapp undan. Det är så länge sedan att inga moderna människor minns det.

I början fattar nog inte ministern att hon är döskallemärkt men långsamt kryper känslan fram att det hela tiden är nån annan som styr.

Någon som tycker att kulturen ska skötas genom frånvaro. Att järnåldern var höjdpunkten i nationens liv.

Någon, kanske killen med hästsvans som ser ut som han har hämtats direkt från Pulp Fiction.

Eller så är det kvinnan som kallas Pansartaxen och som pussade en journalist. Eller – som under förra mandatperioden – en trivsamt rundlagd goddagspilt som hade problem med köttberget, ett köttberg som trots nattligt byte av bäst före-datum inte ansågs bidra tillräckligt till statsrådspensionerna.

Döskallemärket sitter där. Fantomen hänger i kristallkronan beredd att släppa ner den över parketten.

Egentligen är det mystiskt att regeringarna missar kulturens och propagandans betydelse. Hitler fattade det. Filmfabriken i Berlin gick för högtryck och Goebbels funkade som hans regiassistent.

Vilka shower det blev i Nürnberg!

Hur kan man sumpa såna möjligheter? Regeringar faller när kulturfolket inte längre har pengar till filmjölk. Missnöjet lägger sig som giftiga kryptogamer över det offentliga livet. Den döskallemärkta ministern viskar i motvind fram alla inlärda politiska besvärjelser.

Men man kan inte käka retorik.

Jag hörde henne på Bokmässan i Göteborg. Det var länge sedan jag lyssnade till en så trevlig, vänligt övertygande och förtjusande person. Vi satt där i publiken som små solstrålar och tyckte oss införlivade i samförstånd och nickade åt ingenting.

Men sedan blev det ju mest administrativa förändringar och en sjuk attack på En bok för alla. Kulturpolitiken smög som en vålnad i kulissen.

Nu kallar till och med de egna henne för en lam anka.

Hon fattar förstås läget. Hon har märkt att hon är på väg in i ugnen. Men vad ska hon göra? Stampa i golvet.

Jag letar efter en ledtråd. För arton år sedan skrev hon en barnbok tillsammans med sin man, killen som var partiledare och dansade i bastkjol. Boken heter En låda berättar.

Två barn hittar lådan på en strand och det visar sig att den kan prata. Den berättar för barnen om irrfärder och skeppsbrott. Vad betyder det? När ministrar i sitt tidigare liv har skrivit böcker vill man gärna läsa dem symboliskt. Kanske kan KG Bergström hitta en bild för kulturpolitiken i den här boken, politiskt vrakgods på en ödslig strand.

Det står saker på lådan, men när barnen tittar in i den är den tom. Fast bilderna av Ulf Löfgren är bra.

Doktor Gormander