Kultur

Försäkringskassan ser sjuka som brottslingar

De fattiga straffas och övervakas för att de inte är friska

Av: 

Elina Pahnke

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Försäkringskassans senaste kampanj finns inget som påminner tittaren om sjuka eller trötta människor, allt handlar om dråpliga små lögner, skriver Elina Pahnke.
I Försäkringskassans senaste kampanj finns inget som påminner tittaren om sjuka eller trötta människor, allt handlar om dråpliga små lögner, skriver Elina Pahnke.

KULTUR

”Pappa, har du sett mitt godis?”

”Nej …”

Försäkringskassan fokuserar i sin senaste reklamkampanj på lögnen. En pappa mörkar att han ätit upp sin unges godis. En mamma hasplar ur sig att tandfen inte jobbar på helgen, när hon själv glömt att lägga i en peng i barnets glas.

Som slutkläm hörs barnens små brådmogna röster: ”Ärligt. Intygar du på heder och samvete?”.

Sedan en voiceover från avsändaren: ”Tack för att du lämnar korrekta uppgifter i din ansökan”.

I de små filmerna finns ingenting som påminner tittaren om sjuka eller trötta människor. Här finns bara lekfulla små lögner och dråpliga föräldrar som kommer att bättra sig till nästa gång.


Lika käck var Annika Strandhäll när hon för några år sedan, i sin roll som socialförsäkringsminister, kommenterade att sjuktalet gått ner i landet.

2015 hade hon slagit fast ett nytt mål för regeringen – den genomsnittliga sjukfrånvaron skulle ner från tio dagar i snitt per år, till nio komma noll.
Försäkringskassan skulle se till att målet hölls. Till socialförsäkringsministerns stora belåtenhet började avslagen snart att hagla.

”Äntligen!” utropade hon, ”30 000 fler personer slipper bli sjuka i år än tidigare år”.

Ja, det fanns egentligen bara ett problem.

Regeringen hade visserligen kommit på en magisk formel för att friskförklara människor på pappret.

Men i verkligheten var de fortfarande sjuka.


Den franske sociologen Loïc Wacquant beskriver i boken Punishing the poor – the neoliberal government of social insecurity hur staten kommit att omförhandlas. Två parallella processer i USA skärskådas: nedskärningarna i statligt välfärdsstöd och det ökade budgetanslaget till rättsväsendet. Det ena föder det andra, konstaterar Wacquant, som ett ”specifikt politiskt projekt som inte bara omförhandlar marknaden, utan också själva staten”.

Den som behöver ekonomiskt stöd kontrolleras, övervakas och behandlas likt den kriminelle som moraliskt tvivelaktig

Han avvisar idén om att det nyliberala projektet skulle handla om att minska statens makt. I stället menar Wacquant att vi lever i en ny era av starkt statligt styre – men där staten givits en ny uppgift. Det går att konstatera som en materiell sanning, hur pengar förflyttats från resursutjämnande välfärdsinsatser till fängelser och poliser.

Men det handlar också om hur samma repressiva metoder som använts mot brottslingar nu används i andra välfärdsinstitutioner. Den som behöver ekonomiskt stöd kontrolleras, övervakas och behandlas likt den kriminelle som moraliskt tvivelaktig.


Rovkapitalismens företrädare har alltså aldrig velat ersätta staten, utan har i stället gift sig med den, och format en ny sanning om människovärdet. Nämligen att hennes duglighet beror på vad hon producerar. Bara genom arbetet kan den fattiga människan återupprätta sig själv som en moraliskt riktig varelse – annars ska hon bestraffas. I ett sådant samhälle blir välfärdsinstitutionen inte en motvikt till straffapparaten, utan en spegelbild av den.

Det är ett ekonomiskt skifte lika mycket som ett ideologiskt.

Trots att Sverige har en betydligt starkare välfärdsapparat än USA går det att se en liknande utveckling här. När Socialdemokraterna nu styr med en borgerlig budget har anslagen till rättsväsende och polis ökat, medan resurserna dragits in på budgetposter som ”Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning”. Men förändringen i välfärdspolitiken kom tidigare än så.


– De tror att alla sjuka är potentiella lögnare, säger Wiveca Andersson.

Hon blev sjukskriven 2016. Innan dess arbetade hon som undersköterska.

Det började med ett diskbråck. Sedan var hon med om en trafikolycka. Fick whiplash och ytterligare diskbråck, vilket i sin tur ledde till fibromyalgi, alltså långvarig muskelsmärta. I klarspråk: hon kan varken stå eller sitta under en längre tid.

Ändå får hon ingen sjukpenning. Hon är en av alla dessa människor som Annika Strandhäll deklarerat som friska.

Jag visar henne Försäkringskassans nya reklamfilm.

Ärligt. Intygar du på heder och samvete.

– Ja, det är den här ifrågasättningen. Är du säker på det? Är du verkligen sjuk? Är du säker på att det du säger är riktigt och rätt? Det känns som att de som inte är insatta i avslagsmaskinen tror att folk ljuger för att få sjukpenning, kommenterar Wiveca Andersson.


”Avslagsmaskinen”.

Det är också titeln på forskaren Niklas Altermarks bok om Försäkringskassan. Här tecknar han ett pedagogiskt och förbannat porträtt över en institution som börjat verka efter sin egen bristfälliga logik.

Sedan målet om sänkt sjuktal formulerades har antalet personer som kastas ut från sjukförsäkringen efter ett halvår femdubblats. Det beror till stor del på hur Försäkringskassan prövar ansökningarna efter ”ett sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden”.

När det är psyket som tagit stryk förväntas kroppen kunna söka sig till fysiskt arbete utan något som helst krav på hjärnans funktioner

I stället för att ta hänsyn till hur arbetsmarknaden ser ut, beskriver Niklas Altermark hur handläggarna fastnar i en sorts fantasi om arbete. De försöker föreställa sig ett jobb som den sökande kan klara, och om de lyckas tänka fram ett sådant är det likvärdigt med att kunna inrätta sig på ett normalt förekommande arbete.

Du kanske inte kan stå, gå eller sitta, men i sådana fall finns det enligt Försäkringskassan en mängd arbeten där du enbart behöver använda dig av kognitiva förmågor. Eller tvärtom – när det är psyket som tagit stryk förväntas kroppen kunna söka sig till fysiskt arbete utan något som helst krav på hjärnans funktioner.


Som för Wiveca Andersson, som trots sin smärta antas kunna ta ett ”normalt förekommande arbete”.

Loïc Wacquant beskriver i Punishing the poor: ”En annan teknik för att minska de statliga bidragen är inte budgetmässiga utan administrativa: det handlar om att multiplicera de byråkratiska hindren och kraven på dem som söker, med syftet att avskräcka dem”.

Det är enkelt att skylla hela utvecklingen på politikernas nya mål om sänkt sjuktal. Men Avslagsmaskinen berättar lika mycket om ett självspelande byråkratiskt piano, där handläggarnas syn på sig själva har förändrats. Från en utredare, som ska vägledas av människors sjukdom, till en sorts kontrollanter som enbart ska uppfylla juridiska direktiv och producera avslag.

Wiveca Andersson, i likhet med intervjupersonerna i Niklas Altermarks bok, kan vittna om vilka ekonomiska och fysiska svårigheter avslag för med sig.

Men de vittnar också om någonting annat: hur sjuka människor inte bara bestraffas ekonomiskt, utan också betraktas som lögnaktiga.

– Har jag en vattenskada och ringer Folksam så ifrågasätter de inte vattenskadorna de ser på bilderna, för någon kunnig har sagt att det är så. Här är det läkarna som är kunniga, men så ifrågasätts deras kompetens. Vi hade ju inte behövt läkare i så fall, vi hade bara kunnat ringa Försäkringskassan för de vet ju tydligen bäst, säger hon ironiskt.

Det handlar om att inte bli trodd på. En sorts storskalig gaslighting. Ordet används främst i destruktiva relationer, där den ena parten manipulerar den andra, och skapar ett falskt narrativ, tills den som blir utsatt inte längre vet vad som är sant.

Här är det i stället staten som gaslightar: Wiveca Anderssons smärta kom från olyckan. Men depressionen kom efter Försäkringskassans avslag.

– Till slut börjar man nästan tro på dem. Jag kanske verkligen inte är så sjuk som läkarna säger eller som jag känner och mår. Man betvivlar sig själv och sin kropp. Man tänker inte snälla tankar om sig själv, tankarna blir mörkare och mörkare. Man kostar för familjen, för samhället. Man bara är här och kostar. Fast, jag kostar ju inget. Jag får ju ingenting, jag är inte värd någonting, inte ens ett tuggummi under en skosula, säger Wiveca Andersson.

Hon är ett exempel på vilken sorts samhälle vi får av marknadsekonomins starka stat.

Resurserna omfördelas till övervakning, straff och administrativ disciplinering. Eller med Wiveca Anderssons ord:

– Vissa säger att där är ont om pengar, men nej, där finns jättemycket pengar. Men den kassan står öppen till annat. Till att köra rut- och rotavdrag så att de får billigare städhjälp. Pengar som inte är deras, som de tar av. De tar från de fattiga och ger till de rika. Arbetarklassen och neråt, det ska svida för dem. Vi ska arbeta för att de ska ha det skitbra.

Om Loïc Wacquant beskrev en amerikansk välfärdsapparat som alltid varit bristfällig, hänger den svenska självbilden om ett fungerande skyddsnät fortfarande kvar.

För den sjuka människan blir det därför ännu svårare att begripliggöra sin situation, eftersom man, med Niklas Altermarks ord, erfar att ””språket faller sönder; relationen mellan orden och de erfarenheter de förväntas referera till är bruten”.

Vad gör det med en sjuk människa som nekas ekonomiskt stöd och samtidigt blir kallad lögnaktig?

Till slut kommer hon förmodligen att börja skylla sin sjukdom på sig själv och se sig själv som oduglig.

Där de inte blir straffade av staten, straffar de i stället sig själva.

Det är ett utmärkt sätt att avväpna motståndskraften hos den eskalerande grupp människor som i dag kastas ut från välfärdsfunktionerna.

Den största lögnaren av alla är nämligen den som hävdar att samhället behöver se ut så här

De blir allt fler; de som inte blir trodda på. Det är de 116 om dagen som får avslag av Försäkringskassan. Det är den asylsökande vars berättelse misstänkliggörs, eller patienten som nekas vård. Det är de som avfärdas som kriminella.

Det är alla de som kan vittna om en välfärd som vittrar sönder. Men det är också de som har allt svårare att göra sin röst hörd, eftersom de hela tiden måste intyga att de är ärliga och moraliska.


Loïc Wacquant radar i slutet av sin bok upp flera sätt att bekämpa straffsamhället. Förändra semantiken, låt inte politikerna förvränga ord som trygghet till att bli en kriminalpolitisk term i stället för en berättelse om ekonomisk trygghet.

Var uppmärksam på den juridiska uppluckringen av rättssamhället. Försvara byråkratins resursutjämnande funktion, och låt dem inte uppgå i marknadens logik. Gå ihop, forskare och aktivister, för att bygga nya nätverk.

Och, vill jag tillägga, lyssna på dem som avfärdas som lögnaktiga av staten.

– Träffar man nån som misstänker allt och alla far de ofta själv med osanning, säger Wiveca Andersson.

Den största lögnaren av alla är nämligen den som hävdar att samhället behöver se ut så här.

Det behöver inte det.

Jag lovar, på heder och samvete.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Ingen vågar fantisera om det nya samhället

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Försäkringskassan

Annika Strandhäll

Välfärd