Kultur

Hatet är drivkraften för ”Frankrikes Trump”

Högerextreme presidentkandidaten Éric Zemmour hetsar mot muslimer och judar och har stöd av mäktiga vänner

Av: 

Olle Svenning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Högerextreme presidentkandidaten Éric Zemmour fälldes på måndagen för ”uppvigling till hat” efter en rad rasistiska uttalanden om muslimer.
Högerextreme presidentkandidaten Éric Zemmour fälldes på måndagen för ”uppvigling till hat” efter en rad rasistiska uttalanden om muslimer.

KULTUR

Drancy, en sliten förort någon mil från Paris, var under andra världskriget uppsamlings- och koncentrationsläger. Dit deporterades hundratusen politiska fångar; där fanns flyktingar från Francos Spanien, nazimotståndare, bland dem runt 70 000 judar. En överväldigande majoritet av de inspärrade deporterades till Auschwitz, praktiskt taget alla mördades där.

Ett drygt decennium efter kriget växte Éric Zemmour upp i Drancy, hans judiska föräldrar hade flytt dit från Algeriet. Zemmour kan bli fransk statschef om några månader. Presidentval hålls i april och han har stöd från en betydande del franska högernationalister, särskilt från medelklassen och aristokratin. Hans väljarunderlag är massivt manligt.

På måndagen fälldes Zemmour i en rättegång i Paris för ”uppvigling till hat”, motsvarande hets mot folkgrupp, och dömdes till 100 000 kronor i böter för sina rasistiska uttalanden om unga ensamkommande muslimer.


Presidentkandidaten försvarar intensivt marskalk Pétain och andra Vichy-kollaboratörer. ”Pétain var en sköld och ett skydd för franska judar och för hela nationen”, säger presidentkandidaten med grov historieförfalskning.

Zemmour gick under sin barndom i en judisk skola. 83 lärare och barn därifrån mördades med hjälp av Pétain och Vichy.

Den högerextreme presidentkandidaten framför sina teser i boken Det franska självmordet. I den knyter han an till en lång antisemitisk tradition, i allt väsentligt skapad av högernationalister. Förföljelsen och den falska domen mot den judiske officeren Alfred Dreyfus var kulmen på det sena 1800-talets förföljelse av judar.

Under 1930-talet bildades starka antidemokratiska fascistiska miliser som ropade ”död åt judarna” samtidigt som de sökte genomföra en statskupp. Ideologerna bakom högerextremismen och föraktet för demokratin var upphöjda författare som Maurice Barrès, Charles Maurras, Jacques Bainville, Pierre Drieu la Rochelle, flera tillhörde i likhet med marskalk Pétain Franska Akademien.


Éric Zemmour citerar beundrande det förakt dessa författare vräkte över det judiska, över kvinnor, icke-européer och ”blandraser” (les meteques): De ingår inte i nationen, de har inte del av den gemensamma jorden eller minnena av de döda. ”De tillhör inte oss”. Mot ”oss” och ”vi” ställer Zemmour alltid ”de andra”, ”de främmande”.

Vördnad och humanism är reserverade för nationen och dess hjältar; erövrare och krigare som Napoleon. Den villkorslösa lojaliteten omfattar katolska kyrkan, dess trossystem och dess hierarkier. Zemmour och den reaktionära delen av den katolska kyrkan, som Opus dei och Civitas, lever i djupt känt samförstånd. Ett slags klerikal fascism, identisk med Vichy-tidens budord: Arbete, familj och fosterland, skyddade av Pétaindyrkande kardinaler.


Presidentkandidaten och den integristiska katolska kyrkan fördömer aborter. Som Zemmour uttrycker det. ”Aborträtten har inneburit att flera miljoner franska barnlik hamnat i våra soptunnor”.

Zemmours anslag är mer grandiost, likt en korsfarare och en av ödet sänd nationell befriare

Allianserna med religiösa reaktionärer och Vichy-nostalgiker begränsar Zemmours möjligheter att bli president. Frankrike är ett tämligen sekulärt land, feminismen blir allt starkare liksom antifascismen. Historierevisionism och välvilja till Pétain har främst fäste bland äldre, ibland själva samarbetsmän.

Zemmour är medveten om att hans tämligen svaga väljarbas långt ifrån räcker för att förena högern, historiskt så splittrad. Han måste erövra den deklasserade och hotade medelklass som i likhet med många arbetarkonservativa föredrar Marine Le Pens Nationell samling.


Zemmour har därför lagt ut ett antal möjligen samlande taktiska spår som kan leda till presidentpalatset. Han koncentrerar sig på säkra paroller: Skicka tillbaka alla invandrare, stäng landet. Deportera muslimer och slå igen moskéer. Han bjuder över andra partier som ändå sedan länge skruvat upp krav om repression, nationsförsvar och allt oftare satt likhetstecken mellan en muslim och en brottsling.

Zemmours anslag är mer grandiost, likt en korsfarare och en av ödet sänd nationell befriare: ”Vårt Frankrike kommer inom några decennier att vara muslimskt och vi, den vita majoriteten, blir då förvandlade till islamisternas och kolonisatörernas slavar. Muslimer är mördare, tjuvar och våldtäktsmän”, sammanfattar han sin övertygelse.

Detta kan bekämpas med hjälp av den metod en fransk general tillämpade i det koloniserade Algeriet: Massakrera muslimerna och slå samtidigt ihjäl ett antal judar.


Kampen går ändå vidare: Dra in sociala rättigheter och barnbidrag för muslimer; det kan reducera deras barnafödande. Inför förbud mot att ge nyfödda namn som kan kopplas till det arabiska eller till Koranen. Bort också med judiska namn. Assimilering ska gälla och då duger bara franska namn. Zemmour attackerar såväl franska judar som franska muslimer för att bilda parallella samhällen, subkulturer utanför den franska nationen.

Som Zemmour på sitt Trumpliknande språk uttrycker saken: ”Den västerländske mannens könsorgan släpar i marken medan muslimens växer till ett mäktigt torn.”

I ett avseende respekterar presidentkandidaten Orientens och islams män: ”De är och vågar vara virila, de vet hur man ska våldföra sig på kvinnor och tvinga dem till underkastelse.” Zemmour är för egen del anklagad för upprepade sextrakasserier; det har han säkert inget emot. Han vill bekämpa den västerländske mannens kapitulation inför kvinnorna: upplösningen av det patriarkala, den allt större motviljan mot att delta i krig, den tilltagande impotensen och den ständiga uppgivenheten mot kvinnors yrkesarbete och chefspositioner.

Som Zemmour på sitt Trumpliknande språk uttrycker saken: ”Den västerländske mannens könsorgan släpar i marken medan muslimens växer till ett mäktigt torn.”
Så naket uttrycks sällan högerns kulturkamp.


Ibland psykologiseras Zemmours gestalt och förkunnelse: En son till emigrerande berbisk-judiska föräldrar som måste kämpa på egen hand för att kunna nå den absoluta toppen. En lysande student som inte kom in på elithögskolan ENA. En sådan man måste helt enkelt ta social revansch, slå sönder det system som så länge höll honom i periferin, där verksam som reklamagent för Findus.

Eventuella psykiska hämningar har inte hindrat honom från utstuderat raffinerad karriärplanering. Han lyckades tidigt i livet alliera sig med den yppersta ekonomiska och feodala eliten. Zemmour förförde med sin litterära och historiska beläsenhet och sin förmåga att smälta samman detta till en ideologi eller berättelse som förhärligar den franska äran, dyrkar de stora manliga gestalterna och pekar ut farorna: De främmande, muslimen, flyktingen och 1968 års män och kvinnor.


Presidentkandidaten firade sin 50-årsdag i det slott som tillhört en hustru till Napoleon. Han hyllades av penningaristokratin, den konservativa högerns främsta och av den politiskt frånstötande vänsterledaren Jean-Luc Mélanchon. Arrangemanget kunde ha varit en samtida berättelse av Zemmours favoritförfattare Honoré de Balzac som i sin romansvit Den mänskliga komedin visar både hur framgång erövras och hur tom den är.

Zemmour fick mångmiljonbelopp från sina välgörare, ”Éric Zemmours vänner”. De förstod att deras nyupptäckte ideolog och parveny borde nå långt bortom slotten och de exklusiva herrklubbarna. Han skulle tala till folket.

Zemmour erbjöds därför journalistiska uppdrag, till att börja med var konservativa Le Figaro hans megafon. Också här fanns en social begränsning; Le Figaro är inte direkt folkets tidning.


Befriaren var nära, Vincent Bolloré uppenbarade sig. Han är inte bara en av Frankrikes rikaste män med eget kolonialvälde i Afrika; han äger också ett hav av medier: tidningar, tidskrifter, plattformar, radiostationer, biografkedjor och tv-kanaler.

Byteshandel ingicks. Mediemogulen Bolloré betalade för Zemmours åsikter och talanger. En snabb affär, de båda männen har nämligen helt identiska politiska och religiösa åsikter. Den troende affärsmannen äger också katolska tidningar och är på väg att plundra de flesta andra franska medieoligarker. Le Figaro ligger inom räckhåll.

Zemmour omges på sina möten av en ung milis, beredd att slå till mot varje protest.

Bolloré har dragit igång tv-kanalen CNews, en kopia av Fox News. Zemmour blev kanalens superstjärna: krönikör, debattör och regissör. Han spred elegant sin homofobi, sitt kvinnoförakt och sin islamskräck. Och så smulade han sönder det korrupta maktsystem som skapat honom. Tittarsiffrorna växte och slog ständiga rekord. Zemmours böcker strömmade ut i miljonlika upplagor. Det är så makten numera konstitueras: en multimiljardär, ett medieimperium, utrustat med en kompromisslös, folkförförande predikant.


Zemmour omges på sina möten av en ung milis, beredd att slå till mot varje protest. Det som kallas ”fachosfären” bygger universitet, klubbar, tankesmedjor och ständigt nya tidningar.

Zemmour har skrivit romanen ”Den röde dandyn”, en berättelse om socialistledaren Ferdinand Lassalle. Han är, något överraskande, presidentkandidatens mest upphöjde hjälte: romantisk, folkförförare, högt bildad, viril, dessutom bytte han ut sitt judiska namn.

Den tyske socialisten var en flitig duellant som till slut genomborrades av en värja. Zemmours avgörande duell äger rum i april.

ANNONS

Bokrea: exklusivt på Adlibris! Populära böcker i bokrean som du bara hittar hos Adlibris är här.

Extern länk från Adlibris

Beställ här

Publisert:

LÄS VIDARE

Trump har gott om ställen att sprida skit

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Fransk politik

Nationalism

Hets mot folkgrupp