ÅSIKT

Londons hemlösa inspirerade honom att bli författare

Anneli Jordahl om en tillbakadragen man som inte avslöjar mycket om sig själv

Foto: BEN STANSALL / AFP
Kazuo Ishiguro under den presskonferens han höll efter att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Tematiskt känner jag inget som helst släktskap med Kafka, detta med skuld och straff”, sa Kazuo Ishiguro när jag intervjuade honom för Dagens Nyheter 1996. Då var han aktuell med sin fjärde roman, den surrealistiska 500-sidiga Den otröstade, i översättning av Rose-Marie Nielsen. Tala om underbar titel!

Ishiguro jämfördes ständigt med Kafka i sitt sätt att skriva glasklart och gåtfullt. Mardrömslikt.

Men Kafka hade aldrig riktigt tilltalat honom, utöver skicklig berättarteknik. ”Mina romaner handlar om människor som ljuger om sig själva och håller modet uppe fast allt verkar utsiktslöst”, sa han.


Alla som läst genombrottsromanen, den Bookerprisbelönade Återstoden av dagen (översättning Annika Preis) känner igen den plikttrogne butlern i författarens beskrivning. En roman med så intensiv inlevelse i Mr Stevens medvetande, och med absolut blick för klasshierarkier, får läsaren att tro att berättelsen är hämtad ur egna erfarenheter. När jag ställde frågan svarade Ishiguro bestämt nej. Han skulle aldrig få för sig att skriva fiktion av egna erfarenheter, han ville aldrig ”vara identifierbar”.

I konsekvens med detta var det inte lätt att intervjua den tillbakadragne Ishiguro. Det mest personliga han berättade var att han efter två år som socialarbetare började skriva, inspirerad av hemlösa på Londons gator: ”Många människor jag träffat som levt under extrema förhållanden brukade i desperata situationer försäkra sig, på ett nästa löjeväckande sätt, att de ska rycka upp sig och tänka positivt.”


Kazuo Ishiguro var fem år gammal när han flyttade med sin familj från Nagasaki till England. Han tyckte det var absurt att han ofta anlitades i sammanhang där han förväntades representera ”det japanska”. Han slog igenom i en våg av författare där Salman Rushdie och VS Naipaul ingick, som kom från de gamla kolonierna och problematiserade kolonialismen i sina verk. I media kallades deras författarskap för ”world literature” eller ”The empire strikes back”.

Kuriöst nog var det lilla bokförlaget Viva! – imprint på Bonniers - som introducerade Ishiguro på svenska. Ishigurus höglitterära Berg i fjärran (1985), och Konstnär i den flytande världen (1987), samsades med anglosaxisk underhållningslitteratur som då gick under öknamnet ”tantsnusk”, eller FLN litteratur (flärd, lidelse, njutning; sägs vara myntat av Jan Myrdal).

I dag kan matriarkatet bakom det sedan länge nedlagda förlaget slå sig för bröstet. Hoppas de blir inbjudna på champagnefirandet hos Wahlström & Widstrand.