Kultur

Gissningar om miljardfusk i välfärden fortsätter

Statlig delegation levererar rena bluffsiffrorna

avPetter Larsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Statligt organiserade gissningslekar”. Så beskrev forskarna Björn Johnson och Niklas Altermark (Dagens Nyheter 5 juni) en rapport från Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen (KUT), som presenterades i början av juni. Den påstods visa att 8–9 miljarder kronor försvinner i fusk och svinn varje år från de 13 välfärdssystem Delegationen hade studerat.

Det var rena bluffsiffrorna. Med lite god vilja hade Delegationen täckning för hälften i empiriska studier. Resten hade ”uppskattats”, främst med den extremt osäkra metoden expert elicitation, expertbedömningar.

Också från några av de myndigheter som medverkat i kartläggningen var kritiken hård. ”Denna typ av studie medför en alltför stor osäkerhet för att kunna vara till nytta”, ansåg Försäkringskassan, medan Brottsförebyggande rådet byggde upp en omfattande vetenskaplig kritik mot expertbedömningar och avrådde från att alls använda dem.


Själv slaktade jag rapporten i en granskning här i Aftonbladet (5 juni).
Mot den bakgrunden hade man kanske kunnat tänka sig att KUT-delegationen skulle ligga lite lågt med sina gissningsövningar i framtiden.
I stället har de överträffat sig själva.

I rapport nummer två, som publicerades nu i höst, har Delegationen studerat ytterligare 28 välfärdssystem. Här har man, med något undantag, tämligen minutiöst undvikit empiriska studier.

För fem av systemen har Delegationens kansli på egen hand försökt få fram en summa.

För pensionssystemet, till exempel, har man tagit en expertbedömning från 2011 och räknat fram de siffrorna till i dag. Om 2011 års studie konstaterade Pensionsmyndigheten själv att ”metoden för att skatta felutbetalningar måste anses som mycket osäker. Den kan leda till grova över- eller underskattningar och det kan finnas fel som inte alls har kommit med i analysen”.

En hypotetisk framräkning lär ju inte direkt bli säkrare, försiktigt uttryckt.

Vad gäller assistansersättningen har Försäkringskassan inte ansett det meningsfullt att göra någon expertbedömning och kansliet har därför fått utgå ifrån tre tidigare expertbedömningar och sedan spekulerat kring hur olika regeländringar kan ha förändrat bilden.

Osäkerheter staplas på osäkerheter, men ut kommer en siffra.


Inte nog med det. För resterande 23 system har man gjort ”schablonantaganden”.

Det innebär att man först gissar hur mycket som försvinner i några av de system man studerat. Sedan tar man medelvärdet av detta svinn, 3,5 procent, och antar att det nog är lika mycket i de resterande 23 systemen.

Det är ungefär som om jag skulle tippa handbollsligan baserat på mina gissningar om hur det ska gå i fotbollsallsvenskan. Sport som sport.

Som kronan på detta fuskverk räknar man i slutändan ihop en totalsumma av Rapport ett och Rapport två på 18 miljarder, som man påstår försvinner varje år. I vart fall bör det vara mellan 11 och 27 miljarder, men det är också en gissning.

Av dessa 18 miljarder har man empirisk täckning för omkring fyra miljarder.

Sedan följer expertbedömningar och ”kanslibedömningar” på närmare 12 miljarder.

Och så toppas det hela med 1,9 miljarder i ”schablonantaganden”.
Delegationen själv anser att ”den samlade bedömningen är ett användbart beslutsunderlag för prioritering av åtgärder för att minska de felaktiga utbetalningarna”.


Det kan man bara påstå om man verkligen tror att experterna av en lycklig slump råkat gissa rätt. Inte mycket talar för det. Diskrepansen mellan dessa fuskgissningar och de småsummor som myndigheterna faktiskt upptäcker och återkräver är så gigantisk att det finns goda skäl att tvivla.

Däremot är dessa 18 miljarder en siffra som mindre nogräknade opinionsbildare kommer att pumpa ut så snart de vill strama åt ersättningssystemen. Den är så jämn och fin och skräckinjagande hög att jag, om jag vore mer konspiratoriskt lagd, skulle spekulera i om inte själva syftet med räkneövningarna är att få fram ett argument för att utmåla folket som fuskare och skära ner vår välfärd.

Men själv vet jag i alla fall vad jag ska svara när någon myndighet efterfrågar mina inkomstuppgifter. ”Jag gissar att det ligger någonstans inom osäkerhetsintervallet 130 000 och 380 000 kronor, ska vi säga mitt emellan?”

Eller så anger jag ett genomsnitt av mina grannars inkomster och kallar det ett schablonantagande. Det borde ju vara ett användbart beslutsunderlag.

ARTIKELN HANDLAR OM