ÅSIKT

Vad är det som bara går och går och går?

Ulrika Stahre drar på sig ett par svindyra vandringskängor och läser en norsk och en tysk om att promenera

avUlrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Gorm Kallestad/TT NYHETSBYRÅN
Man på fjälltur i norska Trøndelag. Ulrika Stahre läser böcker om att vandra.

Ibland spelar jag ett ganska taffligt spel i mobilen. Olika belöningar kommer med jämna mellanrum, triggar till fortsatt spelande och när det går dåligt finns livlinan att titta på en kort reklamfilm för att få extra kraft.

Dessa reklamfilmer är en förutsägbar blandning av andra spel, parkeringsappar och nätläkare. Och appar för att gå sig smal. Jag har tappat räkningen på hur många olika det finns, men reklamen är sig lik. En tjock kvinna blir sakta smalare. Efter fem veckor är hon nästan försvunnen och har blivit jättesnygg.

Det ironiska i att locka en stillasittande person med motion är uppenbar. Lika uppenbart är att gåendet glorifieras från alla håll. Promenader för att uppleva en så kallad ”verklighet”, hundpromenader för sann harmoni. Gåstavar. Fjällturer. Flanörer.

Flanören, som går för att se, kan samexistera med bantaren som går sig smal.

Maratontränande löpare får ursäkta: det är i promenaden kultur och natur förenas med samtidens enorma drift att forma en perfekt och levnadsduglig kropp. Flanören, som går för att se, kan samexistera med bantaren som går sig smal. Som i sin tur kan samexistera med en kommersiell kultur där inget lämnas åt slumpen.

För det är ingen tillfällighet att det behövs en app för att bantargå. Det behövs speciella skor, strumpor, funktionströja och dito -byxor. Om den klassiska flanören på sin tid klädde sig för att synas från sin bästa sida, klär sig motionsgångaren och vandraren för funktion – och givetvis för status.


Min enda fjällvandring i Norge dominerades av dåligt väder och en häpnadsväckande hög andel fjällklädda människor som hetsigt packade lunchboxar inför färden ut i dimman och regnet. Därför är det hög igenkänning att läsa Fjällvandring åt helvete av Are Kalvø (övers. Sofia Nordin, Albert Bonniers förlag).

Kalvø är norsk ståuppare och författare och han inleder sin ”jag måste försöka älska att gå på tur”-studie med att shoppa loss nödvändig utrustning. 40 000 kronor senare har han fjällens grönaste jacka och lite till.

Fjällvandring åt helvete är en vansinnigt rolig bok, särskilt om man har lite svårt för den delen av natur- och vandringsvurmen som med besatthet hävdar att en människa når sitt inre lugn och en sorts nirvana av att vistas till fjälls. Armar över huvudet på en fjälltopp är den patetiska bild som återkommer med jämna mellanrum.

Att det är enahanda, långtråkigt och dessutom en konstig tävling där toppar ska ”tas” och där det gäller att undvika andra människor – det talas det mindre om, menar Kalvø som maxar det hela i bokens andra del genom att ge sig ut på skidtur på fjället.

Are Kalvø analyserar också med jämna mellanrum både kommersen kring vandring och det faktum att vi med ökande välfärd och mer plats runt oss i allt högre grad väljer att leva primitivt och trångt. Det är kanske inte så konstigt.

Dels är det där vi:et begränsat till en välmående medelklass (förstås), dels är framför allt de nordiska ländernas nationella identiteter så hårt byggda kring Naturen. Och i Norges fall Fjällen.

Men det går att vandra utan att plågas i en stuga utan el eller vatten, utan att tvingas umgås med människor som bara kan prata toppar och utan att serveras rustik mat vars storhetstid inföll på sjuttiotalet. Utan att ruinera sig.

För det är ju bara att gå. Ett gående med eller utan mål, i civilisation eller närmare bestämt stad, utan appar eller funktionskläder kan kallas att flanera.


Den i skymundan verksamme schweiziske författaren Robert Walser (1878–1956) skrev många korta, lätt surrealistiska prosastycken, ”mikroskrifter”, som vindlar i väg från den ena punkten till den andra, från ett tydligt ämne till något helt annat. Hans texter är nästan som promenader, och en av de längre heter mycket riktigt Promenaden, nu utgiven på svenska med förord och översättning av Peter Handberg (Bokförlaget Faethon).

Det hela börjar med en dialog i en bokhandel, och avslutas vid en strand.

Walter Benjamin, en annan flanör, kallade Walser den felande länken mellan Kleist och Kafka, och i Promenaden vandrar och registrerar Walser vad han ser och upplever, i en brant blandning av skarpa iakttagelser och inåtvända funderingar. Det hela börjar med en dialog i en bokhandel, och avslutas vid en strand. Däremellan civilisationskritik och öppenhet: ”På det stora hela förefaller mig det konstanta behovet av att ständigt njuta och intaga helt nya saker vara ett drag av litenhet, brist på inre liv, främlingskap för naturen och medelmåttig eller bristfällig uppfattningsförmåga.”

Det associationsrika flödet, det till synes lätt förströdda intresset för den egna texten – Walser pekar framåt mot Thomas Bernhard, Elfriede Jelinek och andra.

Är det livets promenad han är ute på? Från det bokligt lärda till en sorts utplånande vid vattnet? Walser är något av en modernistisk mystiker, och antagligen är det orättvist att ens diskutera hans Promenaden i samma andetag som en norsk ståuppares anti-vandringsbok. Men på något avigt sätt blir också Walser rolig. Kanske har tiden kommit ikapp honom. Kanske har den relativa högtidligheten i hans förhållande till omgivningen och naturen blivit så allmän nu att vi kan känna igen oss. Inte ska väl vi vara sådana där med brist på inre liv?

Kalvø är rolig för att han är så motvalls och genomskådande. För att han förser människor med olika (o)passande epitet. För att han nästan helt undviker att skapa en idealbild av någonting alls (förutom när han med jämna mellanrum beskriver det ideala livet, som är att umgås med vänner, samtala, festa – tyvärr framstår dessa avsnitt som de tråkiga präktiga avsnitten).

Liksom Walser vänder sig vår ståuppare mot det vanliga, mot normen. Om det anses fint och värdefullt att vandra för både kropp och själ så nej tack. Om det anses bra att vara en framgångsrik författare och ingå i rätt kretsar. Nein Danke.

Allt upprepas, som böner som mumlas. Vandringens enformighet, skämten om enformigheten.

I normen ingår ordning. Arbete har sin tid, fritid sin. Helst ska man också byta kläder för att markera att det är något annat. På med vandringskläder (”Bra skor är A och O”). Inget kan lämnas åt slumpen.

Visst är det ritualen som kommer till liv i vandringens evangelium – och i den godmodigt elaka Fjällvandring åt helvete. Allt upprepas, som böner som mumlas. Vandringens enformighet, skämten om enformigheten. De tröga samtalen i fjällstugorna som alltid löper i samma spår – och skämten om samtalen.

Ritualer kräver förstås egna kläder. I en vision ser jag hur prästkåpor och söndagskostymer blivit byxor och jackor med alldeles för många fickor, vandringsmössor och kängor. Allt annat än vardag – vandringen är inte målet, inte heller vägen. Den är en parallell verklighet.

ARTIKELN HANDLAR OM