ÅSIKT

Magiska Morrison

KULTUR

Samtida saga där svart hud är en tillgång inom skönhetsindustrin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: Michael Lionstar
Nobelprisade Toni Morrison (född 1931) väver en ­modern saga i nya romanen.

”Det lärde mig en läxa som jag borde ha fattat från början. Vad man gör mot barn betyder något. Och de kanske aldrig glömmer.” 

Sweetness är en mor men hon vill inte kallas mor. Inte av sin dotter. I stället ska dottern tilltala henne som just Sweetness. Lula Ann är svart, nattsvart, medan Sweetness alltid har varit så ljus att hon kunnat misstas för vit. Barnet blir till en börda för henne, en skam som gör hennes konturer synliga för världen. Sweetness, som substitut för att ha en förälder är det där ordet, sötman, lite extra bitter.

När Sweetness dotter Lula Ann växer upp, väljer hon också vad hon ska kallas. Bride. Ständigt klädd i vitt, något som framhäver skönheten i hennes svarta hud. Hon blir en self-made sagodrottning som inte längre definieras av Sweetness blick. Som har tagit sig loss ur barndomens grepp. Eller har hon det?

När mannen Bride träffar plötsligt säger till henne att hon inte är kvinnan han vill ha och lämnar henne, börjar något märkligt ske med hennes kropp. En magisk och obehaglig förvandling påbörjas. Och det är just detta att vara kvinna som försvinner ur henne. Spöket av den flicka hon har varit tar över hennes kropp.


Gud hjälpe barnet är Toni Morrisons första samtidsroman. Just därför blir den ibland lite väl fokuserad på det specifika, lite för intresserad av Brides arbete inom skönhetsindustrin i stället för de större samhällsrörelser hon är en del av.

Det som gör att romanen ofrånkomligt är Toni Morrisons är formuleringsförmågan, det där majestätiska språket som trots sin tydliga karaktär har så lätt att röra sig mellan sociolekter och dialekter, fånga upp människors nyanser i orden de yttrar. Ordningen de lägger dem i. 

Språkets lyskraft är tyvärr något tydligare på engelska, i Helena Hanssons översättning finns en del som är svårt att få ihop med romanens samtida karaktär (man sticker från kyffen, är fnoskiga, tar en svängom mellan lakanen).

Temat är en annan av bokens styrkor. Den kärlek som modern förvägrar sitt barn är en saknad som sitter på djupet i den vuxna kvinnan. I det förvägrandet ligger också ett helt lands avståndstagande, ett rasistiskt rangordnande av människor efter nyans som lever kvar även i en tid då nattsvart hud kan bli gångbar som tillfällig tillgång i skönhetsindustrin. Av den dystra insikten väver Morrison en modern saga, där prinsessan måste konfrontera både häxa och prins för att återigen kunna inta drottningens roll, denna gång som sann drottning.

Det är någonstans där på slutet, när helandet ska ske, som berättelsen tunnas ut. Mycket har det att göra med en viss övertydlighet. Det magiska får inte behålla sin tvetydighet, måste ges en förklaring. I ett så mästerligt författarskap som Morrisons är Gud hjälpe barnet en liten bok, men i det stora hela är det stark och stundtals förtrollande läsning.

ARTIKELN HANDLAR OM