ÅSIKT

Vi måste prata om elefanten

Petter Larsson om hur globaliseringen har skapat vinnare, förlorare och en demokrati på fallrepet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

 Det finns en statistisk kurva som kallas elefanten. Namnet har den fått för att den med lite god fantasi påminner om just en elefant, med en gigantisk ryggpuckel på mitten, en brant dykning ner längs panna och framben och sedan en snabel lyft mot skyn.

Kurvan visar ackumulerade inkomstökningar för olika inkomstgrupper i världen 1988-2008 och på så vis vem som vunnit och vem som förlorat på globaliseringen.

De relativa förlorarna är arbetar- och medelklassen i Nord, vi som tillhör de näst rikaste skikten i världen. Våra inkomster stod still eller ökade mycket måttligt.

Den stora ryggpuckeln, som sett sina inkomster öka med 60-80 procent, utgörs av de globala medelinkomsttagarna, framförallt i Asien och i synnerhet i Kina – förmodligen den enskilt största och snabbaste välståndsökningen i mänsklighetens historia.

Vinnare är självklart också den elit som representeras av den höjda snabeln, den rikaste procenten i världen, vars inkomster ökade med över 60 procent.

Ska man förstå något av världen måste man bekanta sig med denna elefant.

Det får man i essän Global ojämlikhet, av den serbisk-amerikanske ekonomen Branko Milanovic.

Att han ibland snurrar i väg på mer lösa boliner, som när han tämligen fritt spekulerar om Kinas framtida politik eller antyder att invandrare är mer benägna att bidragsfuska än infödda, hindrar inte att Milanovic föredömligt lyckas belysa de stora förändringarna i vår tid.

Plötsligt får man syn på hur inskränkt nationell samhällsdebatten har blivit jämfört med den globala rättviserörelsens dagar för femton år sedan. Då fanns en unik möjlighet till en politisk kompromiss om en mer rättvis globalisering. Men eliterna vägrade och angrep i stället rörelsen med demonisering och tårgas.

I stället står vi nu här med en högerradikalism vars lösning på globaliseringens problem är protektionism och invandringsmotstånd. Människor från fattiga länder har förvandlats från möjliga allierade till låglönekonkurrenter, dyra flyktingar och farliga terrorister.

Det är som att en rädsla för världen har slagit klorna i oss.

Det har förmodligen att göra med precis det Milanovic beskriver.

De asiatiska massornas uppåtstigande innebär att ojämlikheten mellan länder, som ökade under hela 1900-talet, nu minskar. Årtionde för årtionde blir de vita allt mindre planetens ensamma härskare.

Foto: TT
Kinesiska arbetare vid ett löpband med tofflor på en fabrik i Jinjang.

Samtidigt ökar ojämlikheten inom länder.

Sammantaget betyder det att vi sakta rör oss mot en värld som påminner om det tidiga 1800-talet, där det blir viktigare vilken klass du föds till, än på vilken plats.

En sådan förändring vore riktigt dåliga nyheter för befolkningen i de rika länderna, som i dag inkasserar det Milanovic kallar en skyhög ”medborgarränta” bara för att vi haft turen att födas i rätt land. En medelsvensk får till exempel 71 gånger så hög inkomst som en kongoles enbart för att hen är svensk.

Inte konstigt då, säger Milanovic, att migrationen från Syd till Nord ökar. Genom att flytta kan man ju mångdubbla inkomsten.

Det konstiga är snarast att migranterna är så få. Bara kring tre procent av världens befolkning är i dag bosatta i ett annat land än det de fötts i. Ytterligare tretton procent uppger att de gärna skulle vilja flytta.

Det vore, ur strikt global jämlikhetssynpunkt, en fantastisk vinst om de kunde göra det.

Problemet är förstås att ökad jämlikhet också innebär att några förlorar. Många i den rika världen slåss nu för sin ”medborgarränta”, en ekonomisk konflikt som ofta politiskt har förskjutits till att handla om värderingar, kultur och religion.

För att få bukt med de invandringsfientliga stämningarna i Nord föreslår Milanovic därför ett slags apartheidsystem à la Front National eller de svenska Moderaterna: graderade medborgarskap, där utrikes födda skulle få sämre rättigheter och betala högre skatt än infödda. Då skulle en hög invandring lättare accepteras, tror han.

Det är ett av bokens få konkreta förslag och jag tror det är helt feltänkt. Tvärtom finns ju risken att graderingar stigmatiserar invandrarna ytterligare och spär på fientligheten. Men framförallt: ökad global jämlikhet är inte det enda måttet på en god utveckling. Att människor inte lagligen diskrimineras är ett annat.

Att ojämlikheten ökar inom de nu snabbt industrialiserande länderna är ingen överraskning, när relativt jämlika bönder kastas in i industrialismens mer ojämlika system. Så såg det ut en gång i Europa också.

Men att den ökar också i Nord har förbluffat forskarna. Den gängse teorin var länge att en stor strukturomvandling initialt ökar ojämlikheten, men att detta sedan vänds i ökad jämlikhet i takt med massutbildning, facklig och politisk organisering och utbyggd välfärd. Det var den utvecklingen den rysk-amerikanske ekonomen Simon Kuznets fångade i sin berömda kuznetskurva.

Sedan 1980 är det uppenbart att den teorin inte håller, eftersom klyftorna i de rika länderna åter ökar.

Den franske ekonomen Thomas Pikettys förklaring är att Kuznets kurva över 1900-talets minskade ojämlikhet visar ett undantag, orsakat av yttre faktorer. Världskrigen förstörde enorma kapital och drev fram politiska reformer som syftade till att minska klyftorna, ytterst i syfte att hindra framtida krig.

Men de senaste 30 åren har det blivit business as usual igen. Med högre avkastning på kapital än tillväxt kommer inkomster och förmögenheter oundvikligen att koncentreras i de rikas händer.

Branko Milanovic försöker för sin del rädda Kuznets teori genom en modifiering:

Snarare än en kuznetskurva borde vi tala om kunznetsvågor, menar han. Samma böljande mellan jämlikhet och ojämlikhet har pågått i åtminstone 500 år. Krigen var inget som bara hände, utan ett resultat av 1800-talets extrema ojämlikhet i Europa, hävdar han med referens till bland annat Lenins imperialismteori. Europas folk var för fattiga för att hålla uppe efterfrågan och vinster på hemmaplan. Kapitalet tvingades söka sig till nya, utländska, områden för investeringar och marknader och de olika imperialismerna kolliderade i krig. 1900-talet var på så vis inget undantag.

Just nu befinner sig västvärlden i första fasen på en ny kuznetsvåg, orsakad av it-revolution och globalisering, hävdar Milanovic. Statens möjlighet att beskatta de rika har pressats tillbaka av kapitalets rörlighet, allt fler människor går från den förhållandevis fackligt lättorganiserade industrin till en tjänstesektor med större lönespridning, och allt oftare är det personer med höga löneinkomster som också har höga kapitalinkomster. Resultatet är fördjupade klassklyftor.

Det kommer förmodligen någon gång att svänga tillbaka igen. Inget samhälle är stabilt om klyftorna blir för stora.

Men först kommer det att bli värre, tror Milanovic, i synnerhet i USA, som är hans främsta exempel. De superrika stärker sitt grepp om ekonomin och därigenom också om politiken i en ond cirkel. De reformer – skatter på arv, förmögenheter och höga inkomster – som kan hålla tillbaka ojämlikheten blir allt svårare att genomdriva ju mäktigare de rika blir. En plutokrati tar form, formellt demokratisk, men i praktiken styrd av fåtalet.

Så anas en gryende världsordning, som ser ljus ut för Asiens miljarder, som riskerar att lämna Afrika och Latinamerika efter och där västvärldens välfärdsdemokratier mycket väl kan vara på fallrepet.

Om man ska jubla eller gråta beror naturligtvis på var på elefanten man befinner sig.