ÅSIKT

Komedi i rasande fart

Inga anstötliga turkskämt på Läckö

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Daniel Strandroth
Carl Ackerfeldt och Teresia Bokor i ”En turk i Italien”.
KULTUR

Läckö Slottsopera har länge haft en fint balanserad repertoar, ibland nyskrivna verk men oftare bra och spelbara operor, som de stora svenska scenerna försummat. Av Rossini – vars komiska operor är idealiska för sommarbruk – har man inte valt Barberaren i Sevilla eller Askungen utan Den tjuvaktiga skatan, Italienskan i Algier, Äkta kärlek sökes (La pietra del paragone) och nu i år En turk i Italien, som senast spelades i Sverige 1849!

I den här operan får regissören hålla tungan rätt i munnen. Det skämtas nämligen tidsbundet om såväl turkar som romer, och jag såg härom året en pinsamt fördomsfull uppsättning i Köpenhamn. Icke så i Läckö. Opera-chefen Catarina Gnosspelius har själv åstadkommit den fyndigt spirituella översättningen, där begreppet zigenare/romer elegant sopats bort och turkskämten är redan i originalet så godmodiga att knappast någon kan ta anstöt.

En litet ovanligare turnering i det som alltid lättsamt snurriga buffalibrettot är att en poet spelar stor roll som intrigskapare. Det lyfts ytterligare fram i Lars Bethkes regi, och han ger stycket undertiteln ”I huvet på en poet”. Denne poet är med på scenen hela tiden, kommenterar och lägger ord i munnen på sångarna.

Carl Ackerfeldt går ut hårt och spelar över en del, men han sjunger bra. Och nog får han i gång komediintrigen ordentligt efter en litet anspänd start. Det snattras på i rasande Rossini-takt i de alltid lika roliga ensemblerna – Rossinis ensembler kan väl sägas vara kvintessensen av musikdramatisk humor.

Dåraktigheterna i förvecklingarna förvaltas förnämligt av den erfarne Markus Schwartz i den tacksamma rollen som svag make till den flirtiga Fiorilla, styckets koloraturkvittrande huvudperson. Hon gestaltas av Teresia Bokor med smidig och pricksäker men på gränsen till för tunn sopran i de högtflygande vokala turerna. Fiorilla anstormas av den Italien-gästande turken Nils Gustén med spelglädje och utvecklingsbar bas. Annie Fredriksson och Wiktor Sundqvist gör också fina insatser.

På borggården på Läckö slott går det inte att bygga scenografier, men
i gengäld brukar man satsa på kostymerna. Så även i år, och Lehna Edwall Velander firar triumfer i grälla färger och bisarrerier. Som alltid är Simon Phipps en klippa i den musikaliska ledningen, och orkestern kommer säkert att bli allt varmare i Rossinikläderna under kommande föreställningar fram till den 5 augusti.

ARTIKELN HANDLAR OM

Opera