Mejla

Kristofer Andersson

Jag pallade visst inte pandemins tryck

Gamla diagnoser lever upp när samtal och samliv blir till undantag

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag heter John Kristofer Andersson. Jag är pedofil och HIV-smittad. Vännerna älskar inte mig. Katterna lär väl svälta ihjäl. Pengarna försvinner. Under allhelgona kommer andra reflektera över döden medan jag har tänkt på döden varje dag i 36 år. Jag har nittionio problem och åtminstone nittiosex av dem är påhittad skit.

Den som skriver om svaga lynnen behöver undvika såväl känslosoppa som distanserad romantisering. I Roland Paulsens bok ”Tänk om – en studie i oro” lyckas författaren okej med båda. Han vill veta varför vi – präglade av ett välstånd planeten aldrig skådat – mår så dåligt; varför denna oro ofta tar sig uttryck i verklighetsfrånvända vansinnesscenarier. Paulsens text publiceras när världen förvandlats till ett blått klot av katastrofkontrollerande dårar.

När pandemin asiaten i slutet av 1950-talet tog livet av några miljoner gjordes lite för att stoppa smittan, eftersom vi fortfarande accepterade döden som ett möjligt utfall av livet. I dag står väst redo att slänga både underklass och psykiskt svaga under bussen för att skydda medelklassen från fara. Att härda ut – att palla trycket – har blivit tufft och macho. Den som inte fixar biffen reduceras till byfåne. När grabbarna grus pressar smitta är tålamodet med knäppskallar litet.

Resultaten av detta märks i relationer och statistik. Gamla diagnoser lever upp när samtal och samliv blir till undantag. Tankar detonerar utan sällskap varpå missbruk knackar på. Samtidigt som priset på sydamerikanska kokablad rasat med upp till 73 procent till följd av färre fester har opioidanvändandet – lämplig narkotika för ensamheten – rusat från redan historiska nivåer. I USA ökade antalet misstänkta överdoser med 42 procent under maj. Nedstängningens pris betalas av dem som inte tyar. Men visst – låt oss i stället rasa över Katrin Zytomierskas partyplaner.

Jag vet något om den oro som Roland Paulsen tecknar. Jag vet att även jag – en välbetald framgångssaga med visst ansvar – kan falla sönder. Jag inbillade mig att jag var peddo som femtonåring (efter att ha blivit tänd på den ett år yngre Wilma i ”Skärgårdsdoktorn”). Det blev starten på min första depression. Ett imaginärt what if som med ojämna mellanrum gjort slarvsylta av förmågan att fungera.

2020 är tankarna tillbaka. Jag pallade visst inte trycket. Men jag fortsätter att skriva. Om hur rädd jag är för att mina vänner ska dö och hur jag räds packade och sömnlösa nätter och om skräcken för hur min människa ska titta på mig när jag klöser väggen för att allt beständigt alltid försvinner. Jag skriver men de flesta har redan slutat att läsa.

Av: Kristofer Andersson

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.