ÅSIKT

Ett rop på hjälp

Ulrika Stahre om konstens roll i Ruben Östlunds The Square

Foto: Getty
Regissören Ruben Östlund i Cannes där hans film ”The Square” vann det prestigefyllda priset guldpalmen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En film för Donald Trumps tidevarv, skriver filmvetaren Michael Tapper på sin blogg, och radar upp exempel på hur The Square i sin kritik av ”pk-elit” och medel-klasshyckleri går väldigt långt i att bekräfta en världsbild som liknar höger-populisternas: filmen utspelar sig i en tid då kungahuset är borta, slottet omformat till konstmuseum, mannen inte är en riktig man längre, människor från förorten mest hotfulla.

Jag både håller med och inte håller med om en sådan analys av filmen.

Den skildrar uppenbart den form av hyckleri som föds när vi människor vill göra gott men inte riktigt kan förankra på djupet att godhet inte är samma sak som välgörenhet. När djupa klassklyftor knappast handlar enbart om ekonomi utan gör oss helt främmande för varandra.

The Square är så full av enkla poänger att jag blir misstänksam.

Men betyder det att filmen förespråkar detta? När det gäller konstnärliga verk, oavsett genre, är det riskabelt att tänka sig ett rakt samband mellan vad som skildras och vad som förespråkas. Dock håller jag med Tapper om att gestaltningen av människor i samhällets utkanter är klichéfylld. Men inte bara av dem, skulle jag vilja tillägga.

Vad filmen gör är att den stryker publiken medhårs, skapar massor av igenkänning. Hos en medelklasspublik. En grupp som troligen skrämt tittat in på en obegriplig utställning, läst pretentiösa konsttexter, känt sig god mot tiggare och inte bemötts med ”tillbörlig tacksamhet”. Och så vidare i oändlighet.

The Square är så full av enkla poänger att jag blir misstänksam.

I centrum för filmen står inte vår välskräddade konstnärlige ledare, hunsad från alla håll, utan det konstverk han försöker lansera: The Square, Ruben Östlunds och Kalle Bomans verk. 

The Square visades på Vandalorum under våren 2015 och väckte föga, för att inte säga ingen, uppmärksamhet bland konstkritiker – troligen för att verket, som Östlund låter reklamkillarna i filmen också påpeka, saknar glöd.

The Square är alltså ett konceptuellt verk, relationellt rent av, då det bygger på en medagerande publik. Innanför rutan ska tillit och jämlikhet råda, här är alla lika. Jahaja. Om verket vill peka på att vi inte är tillitsfulla och jämlika utanför rutan får man väl säga att det sparkar in vidöppna dörrar. Om det vill få oss att ändra vårt beteende genom att tänka efter, ja, det är väl mer i linje med filmens huvudkaraktär. Men är det inte lite enkelt?

Ruben Östlund tycks driva med sitt eget konstverk. Det hamnar i samma fånfack som annan konceptuellt tänkt konst, som hela konstvärldens tomma skrammel. En konstvärld Ruben Östlund själv i någon mån tillhör eftersom han ställt ut på en konsthall. En konstvärld som är löjlig och tillgjord – äckligt men åtråvärt – vilket ju är den perfekta måltavlan eftersom den är lika främmande och klichéskildrad som de hemlösa och tiggare som i tablåform får fylla ut filmen.

Det finns ett uppenbart förfrämligande – men det slår både uppåt och nedåt.

Konstens roll i filmen – som monumentskulptur, installation, koncept, performance och sådant en apa kan göra – är att den kan avvaras. Den förändrar inget, blir antingen nedriven, hånad, bortstädad eller till slut, nedslagen och misshandlad. 

Samtidskonsten är överflödig. Så kanske är det ändå en film för Trumps tidevarv.

Foto: Reuters
Terry Notarys ”Oleg” i ”The Square” har mycket gemensamt med konstnären Oleg Kuliks (bilden) performance som hund på Färgfabriken 1996.

När performanceartisten Oleg blir en riktig partypooper och går alldeles för långt i gestaltandet av det djuriska kan man förstås notera att det är en rätt senkommen pastisch på den performance som genomfördes på Färgfabriken 1996, då konstnären som hund (Oleg Kulik, dessutom med samma förnamn som i filmen) bet besökare. Det skulle också kunna vara en representation av den fria konsten, den som busar och förstör.

Visst vill Östlund diskutera gruppens beteende, viljan att ingripa – vilket gruppen män till slut gör – men jag undrar om man inte också kan se scenen som ett förtvivlat rop på hjälp inifrån konstnären som tvingas till anpassning, till att bli en stunds förströelse mellan välkomstdrink och förrätt.

Steget är långt från en man som bokstavligen spelar apa till den strama fyrkant som ska göra oss till bättre människor. 

Men båda verken är civilisationskritiska, och båda handlar om spelregler. Performanceakten bryter vissa etikettsregler. Rutan bryter inte mot någon regel, utan är tidlöst följsam. Filmen om den är också följsam, på gränsen till tom.

Det är betraktaren som måste fylla detta verk med mening. The Square är helt enkelt något av en relationell film. Här är det dags att harkla sig och ta det från början, lite mindre stelt.