Geniet bedrar

Av: Jack Hildén

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kanye West ordnade releasefest i Vaxholm

Kanye West. Foto: TT
Kanye West. Foto: TT

Vi tar bussen till Vaxholm för att se Kanye West. Har inte riktigt fattat vad som ska hända, mer än att det är premiär för den nya skivan som efter många namnbyten fått titeln The life of Pablo. Samtidigt en modevisning för hans nya svindyra klädkollektion Yeezy. Och allt ska streamas live från Madison Square Garden, till världen genom Tidal (den misslyckade konkurrenten till Spotify), samt till 700 biografer varav alltså Vaxholm är närmast för stockholmarna.

Inledningsvis är arenans golv täckt av brunt tyg som stiger likt kullar. Tyget dras bort och där står modellerna. De står still på podiet, som eventuellt ska likna ett flyktingläger, och stirrar rakt fram. Ibland sätter sig någon ner och vilar. Under tiden spelas skivan. Ja, den spelas, inte framförs. Kanye kopplar in telefonen i macbooken och dansar med sitt entourage. Som en hemmafest dit jag är skenbart bjuden. Ljudet är filtrerat, jublet når bara stundtals fram. Eller så är det inte särskilt starkt. I publiken finns familjen Kardashian i vita fluffiga kläder som skickats direkt från Paris. De ställer sig upp då och då och dansar forcerat, mer som reklampelare än familjemedlemmar. När skivan är slut spelas den igen.

Kanye tar en paus för att tacka Adidas, och visar en snutt av sitt kommande tv-spel Only one. I klippet flyger hans mamma upp mot himlen med änglavingar. Biosalongen skrattar, och skrattet verkar nå fram till New York, för han blir stött. ”That shit was hard to do”, säger han. Och spelar klippet igen. Han talar om att våga följa sina drömmar trots att omgivningen försöker stampa på dem. Många påstår att hans ego är omättligt, men lika sant är att han ständigt är på defensiven, beredd att ta emot glåporden innan de ens kommit.

Hela ”releasefesten” är en smärtsamt tydlig bild av ensamhet och överflöd i en sällan skådad kombination. Runt Kanye står rappare som Ty Dolla Sign, som medverkar på skivan. Andra tycks mest glada att synas i bild. Huvudpersonen verkar vilsen. Stämningen har bäst förmedlats av artisten själv i låten So Appalled. Där sitter hiphop-eliten på femstjärniga restauranger med varsin tallrik exotiska fiskar framför sig. Oändligt långt från startpunkten. Drömmar som gått i uppfyllelse, och mer därtill. Refrängen: This shit is fucking ridiculous.

Egentligen finns bara en förmildrande omständighet. Det är att skivan, han beskriver den som gospel, är så fruktansvärt bra.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.