Klack och pack

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ulrika Stahre om att heja och heila i Stockholm

Foto: Andreas Bardell

Efter derbyförlusten den 3 oktober får jag ett sms av en djurgårdare i bekantskapskretsen: ”Lycka till med ditt nya liv i Rumänien alt Superettan! Verkligen.” skojar en djurgårdare i bekantskapskretsen efter derbyförlusten den 3 oktober. AIK hotas av nedflyttning och ”Solnatattare” skulle kunna vara romer som kan tvångsutvisas. Ett ganska grovt skämt, helt i linje med på hur stort allvar man kan ta sitt lag och dess motståndare. Nämligen på så stort eller litet att allt värde nollställs, eller snarare nivelleras.

De mest hängivna stockholmssupportrarnas historia, klackarnas historia, skrivs fram i Va för jävla pack e ni? Det hela börjar i ett annat universum: under 50- och 60-talen var fotbollen i sig viktigast, inte att heja på sitt lag. Man gick på match – bokstavligen eftersom det var ett exklusivt grabbnöje. Men en och annan stormning av planen förekom redan då. Våldet är knappast nytt. Stockholmslagens fans höll dock ihop även om klasskillnaderna var tydliga: Hammarby arbetarlaget, AIK lite blandat med både kändisar, medelklass och arbetare, Djurgården tjänstemännens lag.

Den lilla lugna klacken med en ledare som drog ramsor livades upp på 70-talet när Tipsextra börjat sändas och den brittiska läktarkulturen blev synlig i Sverige. På Söderstadion började bajenfansen sjunga. Ett decennium senare kom samban. Samtidigt växte läktarkulturen hos de två andra stockholmslagen, först på den mer behändiga hockeyläktaren, sedan på de större fotbollsarenorna. Black Army blev ett begrepp, gärna skrivet med ringar runt A:na.

Det sena 80- och tidiga 90-talet var en ondare era. På djurgårdsläktaren sjöngs det 1989 ”Hitler höll på Djurgårn” och de AIKare som i slutet av 70-talet gått i anarkisterna förstamajtåg, med sina svartgula halsdukar, lyssnade tio år senare på vit makt-musik. Besvärande fakta som i boken lite väl lättvindigt viftas undan som en sorts ungdomliga dumheter, tomma provokationer, men som ändå stämplade subkulturen för lång tid. Klackarna har varit väldigt tids- och trendkänsliga – och det kostar att tas på allvar.

En av de större behållningarma med Va för jävla pack e ni? är den samtidshistoriska genomgången, bildmaterialet och alla röster, främst från de som var med på 70-talet och framåt. Saknas gör analys av hur det hänger ihop. Varför är den där kärleken till ett lag, som ju bara är en symbol, så total hos så många? Helt enkelt en analys av gruppmentalitet och grupptryck. Av passionen som är kollektiv och individuell samtidigt.

Under 90-talet blev det normalt, coolt, vardagligt att gilla fotboll och hänga på alla matcher. Många olika saker räddade klackkulturens anseende - både det italieninspirerade tifo-lekandet, ändrade polisstrategier, VM –94 och den stora mediala förändringen med fotbollsbloggar och fler tv-sända matcher. Och ett nytt politiskt klimat. Så om det – som det ryktas – tydligen har börjat heilas igen är det förstås ingen tillfällighet. Det är just nu så mycket 1991 som det kan bli.

Och jag föredrar såklart Superettan framför Rumänien. Man kan kalla det ett lyxproblem.

Ulrika Stahre