ÅSIKT

Våldet i hjärnan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Martin Gelin om Irakfilmen
som kan ta nio Oscars i natt

Foto: AP/SUMMIT ENTERTAINMENT
”The Hurt Locker” är vinterns stora Irak-film.

USA:s militära närvaro i Irak trappas gradvis ner. Tv-kamerorna har lämnat Bagdad och uppmärksamheten har flyttat till Afghanistan som döpts till ”Obamas krig”.

Men på amerikansk hemmaplan kommer Irakkriget att pågå i många decennier framöver. Omkring 100 000 amerikanska Irakveteraner beräknas lida av posttraumatiska stressymptom. Aldrig tidigare har ett amerikanskt krig fått en så hög andel av de hemvändande soldaterna att begå självmord, våldtäkter och misshandel.

Som nationellt trauma kommer Irakkriget inte i närheten av Vietnam, Korea eller världskrigen – antalet soldater som har dött är avsevärt färre. Men det råder inget tivel om att det är ett krig som har drivit många soldater till vansinne.

I den här vinterns stora Irakfilm, Kathryn Bigelows The Hurt Locker, som är nominerad i nio kategorier i nattens Oscarsgala, görs ett bra försök att förklara detta. Det är en av de bästa och mest originella filmerna som gjorts om Irakkriget och den lyckas fånga de egenskaper som gör det unikt.

Dels saknas ett traditionellt ”slagfält”. I stället kastas soldaterna in i ett slags outhärdligt, urbant virrvarr som präglas av en falsk stillsamhet där varje mörkt fönster kan dölja en livsfarlig krypskytt.

Dels visar den vad som händer med de amerikanska soldater som skickas tillbaka till Irak gång på gång – ofta i fem, sex, eller sju vändor i rad, med det system som den amerikanska armén kallar ”stop-loss” (vilket även är titeln på en annan bra, förbisedd Irakfilm). Det leder till att en omänsklig press sätts på soldaterna. Innan de hunnit bearbeta sina trauman skickas de rakt in i krigszonen igen. När de väl får återvända hem till USA efter flera år på militärbaser och Bagdads gator, är det ofta omöjligt för dem att återgå till normala liv.

Även om The Hurt Locker handlar om att desarmera bomber är det en film där våldet inte utspelas på slagfältet, utan i soldaternas hjärnor. Vi får se glimtar av de infernaliska mardrömmar som drabbar dem när krigets adrenalin har sinat.

Att det går att göra den här typen av krigsskildringar, där våldet är psykologiskt snarare än fysiskt, är också resultatet av att den moderna psykologin utvecklats – vi vet nu mer om vad som händer i krigsveteranernas hjärnor än vi visste efter första och andra världskriget, eller Vietnamkriget.

Hemma i USA satsar armén nu mer än någonsin på terapi och behandlingar för Irak-veteranerna. Man har upprättat ”självmords­förebyggande” gruppmöten på militärbaserna och startat nätverk där veteraner träffas för att diskutera sina mardrömmar och jämföra resultatet av olika former av medicinering.

Att befinna sig i en krigszon en enda gång är tillräckligt för att förstöra en människas förmåga att känna lugn och harmoni – att skickas tillbaka fem, sex gånger är närmast en garanti för en förstörd hjärna. Även de som kommer hem fysiskt oskadda tyngs av outhärdliga skuldkänslor. Armépsykologen Stephen Sonnenberg säger i en intervju att ”de här soldaterna bär omkring på alla döda soldaters smärta”.

Antihjälten i The Hurt Locker är oerhört skicklig på att desarmera bomber och absolut beroende av att ägna sig åt detta. Han är manisk, eventuellt vansinnig, och när han för ett ögonblick får en chans att återförenas med familjen hemma i USA vandrar han otåligt runt i snabbköpet med rastlösa ögon som verkar söka efter en fara att kasta sig in i. Han är en tapper soldat med goda intentioner, men det är också tragiskt tydligt att han har gjort kriget till en drog.

Han må vara vid liv, men hans själ blev kvar i Irak.

Martin Gelin