Mer info än kärlek

Av: Barbro Westling

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Love and information onödigt jämntjock massa med information

Mattias Linderoth och Göran Dyrssen på Intiman i Malmö.
Mattias Linderoth och Göran Dyrssen på Intiman i Malmö.

Hur låter det när vi pratar med varandra utan att riktigt veta om vad? Vad är det vi egentligen säger? Mycket eller ingenting alls? Den lätt filosofiska vinkeln på vår dagliga överdos av kommunikation må vara genomtröskad, men Caryl Churchills senaste pjäs, med Sverigepremiär på Malmö stadsteater, kommer i en tillspets­ad form. Love and information består av drygt 50 scenfragment och hur många roller som helst. En pjäs som kräver sin uppsättning och ensemble. Utslaget på 95 minuters föreställning betyder det mindre än en minut per scen. Tweets och twitter-längd alltså och ingen tid för fördjupning.

Genomgående talar en person med en annan person, beskriver en händelse, återberättar fakta, väcker ett minne. Djurförsök, rädsla, matematik, relationer. Den andre lyssnar, gärna med ett förstrött finger i sin smartphone eller på tv-spelet. Det hakar upp sig på vägen, det ebbar ut i tomma intet. Man minns inte riktigt, man kommer inte ihåg hur det hängde ihop, det tar slut.

I Malmö har regissören Anna Sjövall valt att inte göra distinkta scener av flödet. Skådespel­arna glider i stället oförmärkt in och ut mellan de mjölkiga plastlamellerna där några uppstoppade ripor, räv och grävling bildar allmän koncept­miljö. Ett antal kostymer, päls med blingbling, bröllopsklänning, mörk kostym, Sverigedräkt, och så vidare, går laget runt och höjer den teatrala abstraktions­graden ytterligare.

Churchill tillhör de främsta före och i den brittiska 80-talsvågen av dramatiker, men hon är ingen Beckett. Hennes förnyade duster med form­en bryter itu och plockar isär men är för den skull inte ojordad. Tvärtom förutsätter hennes pjäser det socialt igenkännbara. Det är ur den specifika miljön, hemma, på jobbet, i umgänget, som humorn och språkleken tar avstamp och blir träffande underhållning.

I Malmö är det ett generaliserat tillstånd som skildras, och skåde­spelarna får finna sig i att förmedla Churchills text, som om den i sig själv sa allt. Att låta skådespeleriet gå på sådant lågvarv rimmar illa med tempo och driv i pjäsen och resultat­et blir en onödigt jämntjock massa med just information. Illustrativt, men som att spegla en plastpåse.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.