Kultur

Gräver skit i USA

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Martin Schori om sin tid som politisk skitgrävare och hatkampanjerna som smutsar ner den amerikanska valrörelsen

Ett par månader efter att jag avslutat en praktik på vecko­­tidningen The Nation i New York år 2006 stötte jag in i Lauren, en av mina praktikkollegor, som berättade att hon just börjat arbeta på en politisk kampanj. Hennes jobb var att samla in pengar till Mark Green, som försökte bli motsvarande justitieminister i New York State.

Efter vårt möte var det även mitt jobb.

Jag har aldrig, vare sig tidigare, under tiden, eller efter detta, varit politiskt aktiv – men en chans att få se en personvalskampanj inifrån ville jag inte missa.

Mark Green var demokrat, gråhårig, ständigt leende och hyfsat populär inom vänsterkretsar i New York (hans supportrar inkluderade Sarah Jessica Parker, John McEnroe och Bobby Kennedy).

Under åren hade han gjort sig känd som en högljudd (utan att tappa leendet) konsumentombudsman, vars största framgång var ett mål mot poliskåren och deras tveksamma vana att låta hudfärg avgöra vem som skulle plockas in till förhör. Green vann rättegången.

Hans kontor låg på Park Avenue och befolkades av två kampanjchefer, en pressansvarig och ett trettiotal praktikanter och volontärer.

– Vad kan du göra? frågade kampanjchefen.

– Research, sa jag.

– Då har jag nog något för dig, blev svaret.

Det där något var ”opposition research”. När jag frågade Lauren vad mina nya arbetsuppgifter egentligen bestod i svarade hon:

– Easy. You just dig up shit about the other dude.

”The other dude”, som jag skulle ”researcha” kring, var Andrew Cuomo, en betydligt mer välkänd och meriterad kandidat som varit bostadsminister i Bill Clintons administration och dessutom son till ex-guvenören Mark Cuomo. Precis som Green var Coumo demokrat, valet var fortfarande i primärvalsfasen, då kandidaterna inom varje parti tävlar om vem som ska bli officiell kandidat.

Tyvärr, för mig, så framstod Cuomo den yngre som helylle, på gränsen till tråkig. Jag ägnade veckor åt att googla, leta igenom pressarkiv och ringa, men hittade inget av intresse.

Tills en dag.

Jag har glömt hur, men efter mycket letande dök jag på en stämningsansökan, som lämnats in av Eliot Spitzer, en ikon inom New York-politiken, tills han lät ett antal sexköp förstöra karriären.

Enligt stämningsansökan hade myndigheterna i New York vid flera tillfällen använt för mycket insektsgift i ett bostadsområde, vilket lett till att ett antal barn hade blivit sjuka. Ytterst (och nu snackar vi jävligt ytterst) ansvarig var ju ministern (även om hans namn inte förekom i målet).Dessutom hade stämningsansökan kommit in långt efter att Cuomo avgått, men den baserades på en rapport som hänvisade till en undersökning som gjorts under det sista året Cuomo var kvar i ämbetet,

Sjukt långsökt, tyckte jag. ”Great stuff”, tyckte kampanjgeneralen.

Men efter ett par möten tror jag de bestämde sig för att det här faktiskt inte gick att använda. Veckorna gick och jag slutade så småningom på kampanjen.

Någon vecka före valet slog jag på den lokala tv-kanalen NY1 för att kolla vädret. I rutan dök Mark Green upp, flankerad av Andrew Cuomo. Det var debatt, Green låg under i mätningarna och han såg lätt desperat ut.

Då kom det.

– Om jag hade varit bostadsminister skulle inte jag behöva någon som sa åt mig att man inte ska förgifta barn, säger Mark Green.

Andrew Cuomo ser helt oförstående ut. Dagen efter kallar Green till presskonferens och upprepar anklagelserna: ”Andrew Cuomo was poisoning children”. Ingen fattar någonting, utom jag.

Nyheten om storbråket får helsidor i bland annat Daily News. Men det hjälper inte för Mark Green – tvärtom. Den leende mannen hade slutat le och blivit gnällig – och New York-borna genomskådade honom. Gapet mellan Cuomo och Green var stort redan från början, men nu blev det alldeles uppenbart att Green var förloraren som grep efter halmstrån.

När den respekterade kongressledamoten Charles Rangel deklarerade sitt stöd för Andrew Cuomo någon vecka senare ägnade han hela presskonferensen åt att skälla på Mark Greens negativitet, som han ansåg skadade det demokratiska partiet. ”Om du inte vinner, försök inte skada vinnaren”, dundrade Rangel.

Rangels ord är knappast något som de republikanska presidentkandidaterna i årets primärvalskampanj tagit hänsyn till.

Newt Gingrich, senast i raden att hoppa av, gjorde till och med en reklamfilm där han attackerade sina motståndare – för att de attackerade honom för mycket. Trots det har Gingrich knappast hållit sig från smutskastning. En av hans mer uppmärksammade kampanjer är en film där han hånar den stenrike Mitt Romney för att han, precis som John Kerry, talar franska. Kerry var demokraternas kandidat 2004 som förlorade mot Bush, mycket på grund av att han utmålats som en högutbildad östkustliberal (vilket han också är).

I det här fallet kastar dock Newt Gingrich sten i den franska vinkällaren. Gingrich har själv bott i Frankrike, samt skrivit en avhandling om belgisk utbildningspolitik i fransktalande Kongo. I avhandlingen citerar han källor som enbart finns på franska. Romney överlevde också ”The French Connection” och ser ut att bli den som ska utmana Obama.

Även den kampanjen spås bli rekord-nasty, senast av brittiska tidningen Economist – och flera faktorer tyder på att det kommer att skyfflas en hel del skit i USA de kommande månaderna. Få älskar den velige men stenrike Mitt Romney. Då återstår endast att rida på hatet mot Obama, som ligger till vänster om många väljare.

Partierna har traditionellt låtit allierade grupperingar, så kallade PAC:s, stå för en stor del av smutskastningen. Men ny lagstiftning har gett både företag och fackförbund möjlighet att pumpa in pengar i organisationerna, vilket inte varit tillåtet tidigare. Detta kan smutsa ner valrörelsen ytterligare, då bedömare räknar med en kraftig ökning av framför allt politisk tv-reklam med allt annat än positiva budskap.

Varken Mitt Romney eller Barack Obama behöver ta hänsyn till att röra upp några interna stridigheter. Men en smutsig kampanj kan leda till ett ökat politikerförakt och en apatisk väljarkår, som kanske likt New York-borna genomskådar den värsta dyngspridaren.

I dag är Andrew Cuomo guvernör i New York. Mark Green har under sin livstid ställt upp i sju olika val. Han har förlorat samtliga.

Martin  Schori

ANNONS

Vårdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!