ÅSIKT

Men barnen då?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avUlrika Stahre

KULTUR

Ulrika Stahre om en filmdebatt som söker enkla svar – och missar det viktigaste

Foto: Marius Dybwad Brandrud © 2011 Plattform Produktion
En scen från omdiskuterade Play.

Debatt

Play

Ruben Östlunds film Play beskriver en liten händelse, en dag i åtta personers liv. Tre med ljusare hy och troligen mer kapital, både kulturellt, socialt och reellt, luras av fem med mörkare hy och mindre kapital.

Daniel Strand och Adam Wickberg Månsson ser filmen som likvärdig med en rasistisk blogg, som en notis på Politiskt inkorrekt (Aftonbladet 5 dec). Detta gör de genom att bortse från all dialog, alla bihandlingar, kort sagt det mesta av filmen. Huvudargumentet är i stället att illusionen inte bryts, att den stillastående kameran bara registrerar.

Det är ett tveksamt påstående.

Annars brukar illusionen av sanning skapas med ett mycket mer aktivt kameraarbete. Det uppenbart stillastående ställföreträdande ögat, som till exempel inte ens riktas in på människors ansikten när de talar, kan snarare uppfattas som illusionsbrytande. Kameran blir empatilös, kylig. Den registrerar, det gör alla kameror, men den talar också om att det är det den gör. Bildspråket sammantaget berättar – som Stefan Jonsson tydliggjorde i Dagens Nyheter 5 dec – om ödslighet, om den lilla människan i den stora världen. Om man ska kalla det dokumentaristiskt, realistiskt, eller arty, ja, det kan ju kvitta.

Berättelsen i Play är plågsam som en skrattspegel. Den använder stereotypa uppfattningar om etnicitet, klass och ålder. Den handlar om barn, pojkar, utan stöd från vuxenvärlden. Den utspelas i en meningslös värld, där det enda som har värde är prylar. Det är mobiltelefonen som är berättelsens materiella bas. De få kontakter som finns mellan barnen och de vuxna fokuserar på lagen, ordningen, polisen och auktoriteten.

Finalen när de tre rånade killarna sitter på spårvagnen och har fastnat i en biljettkontroll är både magnifik och typisk.

Vuxensamhällets hänsynslösa regler levereras helt motståndslöst. Samtidigt sitter rånarna och äter kebabpizza, en scen som många vänt sig emot, den anses rasistisk eftersom de fortsätter att vara väldigt störiga, (och eftersom kebabpizza anses äckligt? Underklassigt?). Som om spelet, själva titelns spel, skulle vara just det och något gruppen eller individen kan steppa ur så fort det inte finns någon representant för en annan grupp närvarande. Alltså: om själva spelet i Play var uppbyggt som en konflikt, mellan etnifierade samhällsklasser, så borde det upphöra. Men det gör det inte. Eftersom det inte är filmens ämne.

Förvånande många som skrivit om Play låtsas, medvetet eller omedvetet, inte om att det är en film om barn, som befinner sig helt utanför, under, vuxenvärlden (ett lysande undantag är Malena Jansson i Helsingborgs Dagblad, 2 dec). Filmen är en tydlig studie i över- och underordning, i glidande mellan lek och terror, mellan viljan att skapa kontakt och rädslan att förlora sig och sin position i gruppen. Rånet utförs genom övertalning, grupptryck, medhjälp från offren, tjat, fusk – och en sorts lek.

Ett tidsfördriv, något att göra, även för de som förlorar på det. Med gott om repliker som omförhandlar rasifieringen, grupptänkandet.

I de texter där Play i första hand beskrivs som en rasistisk film, finns inga försök att läsa den som något annat än en berättelse om ras- och klasskonflikt. Trots att individerna agerar på väldigt olika sätt görs de till representanter för en grupp.

Filmen fungerar som en katalysator. Den bearbetar barnens gruppdynamik, inte deras tillhörighet. Men eftersom den arbetar med förhållandet individ/grupp, blir det svårt för en betraktare att inte läsa in sin egen förförståelse. En förförståelse som är ett resultat av att vi lever i ett rasistiskt samhälle. Frågan är om Ruben Östlund kommer så mycket längre än att konstatera just detta. Frågan är om han måste.

Många av de män som terroriserade Turteatern i Kärrtorp för ett par veckor sedan, eftersom man där satte upp Valerie Solanas SCUM, hade inte sett pjäsen. Likaså har många av de som nu är tvärsäkra på att Play är en film som skildrar förtryck, av vita, inte sett filmen. Det säger en hel del om kulturklimatet, där enkla frågor och enkla svar alltid vinner. Där bokstavstroheten – fast vi lever i en alltmer visuellt dominerad värld – har förtur.

Stefan Jonsson tar i Dagens Nyheter upp den inklippta bihandlingen, en tågresa mellan Malmö och Göteborg där en herrelös och tom vagga ställer till problem. Vaggan visar sig senare tillhöra en afrosvensk familj, där en av sönerna också är en av rånarna. Den lovar framtida invandring av afrikaner, menar Jonsson och drar slutsatsen att Ruben Östlund därmed skyller berättelsens rån på invandring.

Det är en tolkning.

En annan, som tar spjärn mot traditionell konst- och bildhistoria, säger att den tomma vaggan är en symbol för död. För döda barn, närmare bestämt. Vilket faktiskt, sett till hela filmen och dess betonande av barns utsatthet och vuxnas ointresse, ligger betydligt närmare till hands.