ÅSIKT

Höglund hörs av igen

Jack Hildén om en oväntad comeback

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Kjell Höglund har släppt sin första singel sedan 2007.
KULTUR

Kjell Höglund skulle ju ­vara klar nu, och han formulerade det så fint: ”Äter man en måltid så tar ju den också slut, och så är man klar. Det finns en början och ett slut och jag tycker det är fullständigt självklart”.

Paradoxalt nog verkade hans pension innebära att alla ville ha ännu mer av den säregna sångaren. Hyllningskonserter med Lars Winnerbäck och Annika Norlin, till och med en klubb som bara spelar Höglunds musik, och lockar generationer som inte ens vuxit upp med Man vänjer sig eller Genesarets sjö.

Det finns ett behov av avslut i vår samtid där tv-serier pågår i oändlighet. Ta bara det enorma gensvar Kim Ekdahl Du Rietz fick när han slutade spela handboll, bara 27 år gammal, helt enkelt eftersom han ­inte tyckte det var kul.


Så självklart är det alltså sällan. Singeln Dumhetens domstol är Kjell Höglunds första release ­sedan skivan Pandoras ask, 2007. Uttrycket går att finna redan i ett av hans blogginlägg från 2004, och syftar till någon sorts övre makt dit alla oliktänkande och normavvikande hänvisas. Om detta var en skiva skulle den beskrivas som ”hans mest politiska någonsin”.

Genren är närmast spoken word. Till bakgrund av ambientmusik mässar Höglund fram rader som ”En man vill krama en annan man, de vill leva tillsammans och älska varann. Men då tvingas de utstå sladder och spe och hånfulla kommentarer från de som tvärsäkert skiljer på byxa och kjol, och som sitter i dumhetens domstol”.

Rolig har han alltid varit. De signifikativa vardagsbetraktelserna drunknar lite, och ersätts av naivistiska politiska uttalanden. Men rösten slutar jag inte sakna.

ARTIKELN HANDLAR OM