Djur är också människor

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Amelie Björck ser uppfriskande pjäs om det djurliga och det mänskliga

Åsa Persson i ”Tigern”.
Åsa Persson i ”Tigern”.

Med Tigern tar Gianina Carbunariu på sig nya fräna sneakers för att följa i sin mest kände rumänske teaterfaders fotspår. För snart 60 år sedan skrev absurdisten Eugène Ionesco pjäsen Noshörningar, där bybornas konkreta förvandling till noshörningar fick illustrera totalitarismens enkelriktning av själar: plötsligt var alla hårdhudade robotar utan egen moralkänsla.

Carbunariu arbetar med en liknande tematik, men på ett uppdaterat vis. Problemet med Ionescos pjäs har blivit hans demonisering av djuren. ”Noshörning” betyder i hans pjäs bara ”bindgalen idiot”. Det hans yngre landsmaninna gör med djur-människa-relationen är betydligt intressantare.

Som pjäs är Tigern i och för sig enkelt upplagd. Den bygger på låtsat dokumentära intervjuer med vittnen från den lilla stad i vilken tigern Mikaela en dag bestämde sig för att rymma från zoo.

Lättvunna men avväpnande radar de komiska typporträtten upp sig. Vi möter den fotograf­erande japanen som såg tigern som en maskot, den gamle änklingen som bjöd in henne på date, det alkade paret som satte tigern i arbete som fotomodell (Åsa Persson i bästa form), och bankfolket som professionellt tog hennes päls som pant för ett lån. Och alltid finns en kommun­representant till hands, beredd att putsa fram bilden av stadens turistvänliga förträfflighet.

Det som gör komedin till mer än en lättsam östbagatell är glidningarna mellan det djurliga och det mänsk­liga. Inte bara så att kretsen av ”medborgare” vidgas så att en intervjupanel kan bjuda in stadens fåglar (Jonas Sjöqvists bredbräkande kråka!) Pjäsen aktiverar också avhumaniseringens och djurföraktets gemensamma gråzon. När rektorn nekar tigern tillträde till skolan känns hans svar igen från både Katitzi och dagens skoldebatt: föräldrarna skulle slå bakut, elevunderlaget skulle vika. När överklassmannen misshandlar Mikaela på sin uppfart gör han det mot ”en sån där”. Hans maktuttryck kombinerar vanemässigt rasism och artförtryck (speciesism).

Ingenting blir förstås utrett i pjäsen, men frågor väcks. Varför väljer en förälder att fly? Vem skjuter vi för att hen rymt? Vem stänger vi in i en hermetisk lastbil? I pjäsen får utsatta djur och männi­skor göra gemensam sak i stället för att ställas mot varandra. Det tycker jag är sympatiskt.

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN