ÅSIKT

Poetiskt dansrassel

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Love Källman i "Aurum".
KULTUR

Suggestionskraften är inte att ta miste på i Björn Elissons dansverk Aurum. De flesta sceniska element (ljud, ljus, tal, kropp) delar demokratiskt utrymme, och de mer klassiska fyra elementen bildar rent av grunden för detta skapelseverk. Marianne Linders text ur högtalarna hörs i mörkret, märkt av en obestämd urtid, som i sin tur, närmast tveksamt tillåter sig blotta ett ljussatt solo eller ett envist pas de deux.

Likt en gigantisk puppa lösgör sig först en dansare ur sitt klänningsskal, nästa dansare får uppstå ur vatten, en rätt kletig sörja som dröjer kvar som minnen på kroppen, varefter Mannen och Kvinnan skiljs åt från att ha varit samma lera.

Men det är knappast de urskiljbara berättelsefragmenten som attraherar, snarare är det Björn Elissons skicklighet i att integrera de olika elementen. Redan vid programbladets angivande av genre stammar man när genre ska väljas: dans/diktsvit.

Lars Åkerlunds ljudkuliss tycks uppgå i ljussättningen, liksom dansarnas kroppar rör sig lika tätt intill ljuset i de markerade rektanglarna, som till musiken. Det är här som man kan tala om en alkemisk process (aurum är latin för guld), en föreställning som lätt skulle ha kunnat förtunnats till new age om Linders idéer, lånade från

Swedenborg, Jacob Böhme eller Almqvist, hade varit ämne för scenisk illustration.

Poesin segrar således, inte blott i det stora hela, utan kanske än mer i detaljerna; ekonomin i Love Källmans rörelser när han kämpar upp ur vattnet, en skarpt avgränsad ljuskägla eller bara en blick, ett rassel i högtalarna. Allt ges betydelse.

Claes Wahlin

Dans