ÅSIKT

Var är torskarna?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

■ ■ Världskulturmuseet i Göteborg fick en mindre lyckad start när Louzla Darabis målning åkte upp och ner på fjolårets aidsutställning. Men både inriktning och metodik var och har förblivit intressanta: problematiserande utställningar på temat globalisering, och en genomtänkt blandning av konstnärlig och annan visualisering. Det går att invända att konsten blir instrumentell, att den i första hand tjänar ett syfte, men i så fall gör den det även i temautställningar av olika slag. Så fort verket ska fås att säga något blir det på sätt och vis ofritt – i relation till drömmen om en fri sorts konst. Men inte om man väntar sig att konst ska kunna nå utanför den egna världen.

■ ■ När temat är Trafficking byggs det utställning av dokumentärfilm, av berättelser (många berättelser) om förnedring, fattigdom, svek och orättvisor. Verk som Yifat Gats 3000 per år, ett ”draperi” av ryska babusjkadockor (så många kvinnor smugglas årligen i sexuellt syfte mellan Moldavien och Israel), eller dokumentärfotografen Moa Karlbergs fotografier av helt vanliga, trista och mulna fasader där traffickingoffer tvingats bo och prostituera sig rör upp, eftersom de fäster ett omtalat problem i något vardagligt.

■ ■

Trafficking är en del både av migrationen och könsförtrycket, en syntes av globalisering och kvinnoförakt. Ogripbart, eftersom skalan är enorm både när det gäller antalet kvinnor, barn och män och när det gäller övergreppens omfattning. På världskulturmuseet har man gjort en oöverskådlig, ibland hoppfull, oftare smärtsam utställning. Torskarnas frånvaro är nästan total. Det är lite konstigt, för hur skulle hela den här businessen gå runt, utan dem?

Utställning

Ulrika Stahre