ÅSIKT

Att leva i exil

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Pär Rådström om flyktromantik, hemkänsla och en kung som for till Ithaka

Foto: Pär Rådström läser Aftonbladet.

Till de mest använda romantiska symbolerna hör väl bilden av den ensamme mannen som tvingas bo utanför sitt lands gränser. Fjärran från sitt hem, sin födelseort, lever han ensam och kanske bitter bland främmande människor i främmande land.

Orsakerna till hans flykt kan ha varit många. Han kan likt Gustaf IV Adolf vara en avsatt monark. Han kan också vara en som vistas utomlands i väntan på att få avsätta sitt hemlands monark som till exempel Trotskij eller Lenin. Han kan likt Hemingway sitta i en våning i Paris och skriva och tro sig närmare en sanning av rent geografiska skäl.

Det är ju som bekant mycket vanligt att folk som sysslar med konstnärlig verksamhet har svårt att förstå att de geografiska avstånden inte skulle betyda något annat än en massa meningslösa mil. Man tror att är man tvåhundra mil hemifrån så är man samtidigt tvåhundra mil närmare något annat. Det är nu inte alltid så säkert.

Att leva i exil behöver inte betyda att man är flykting. Kanske kunde man före Hitler använda orden litet friare. Utan att behöva göra så noggranna distinktioner. Nu går det inte. Hela den romantiska föreställningen om flyktingen, ja om flykten som en romantisk nästan moralisk kvalitet i sig, har väl definitivt krossats av vår tid. Det romantiska i att vara politisk flykting försvinner ju när flyktingens uppehållsort blir Belsen eller Auschwitz.

Vissa människor måste resa. Vissa människor är födda till flyktingar. Nog kan man väl säga att till exempel Almqvist är flykting och hade varit det även om han inte förgiftat sin procentare och tvingats lämna landet.

Låt oss försöka hitta några gemensamma egenskaper hos de flyende, hos exilmänniskorna. Låt oss börja från början. Först en stor hembygdskänsla. Jag tror man nästan överallt skall finna denna känsla. Tron på att ett landskap, en stad, en bygd, en utsikt har en alldeles bestämd innebörd, att ett landskap betyder någonting. Att det äger en speciell kvalitet. Också känslan av att man själv inte förmår nå upp till denna kvalitet, att det finns något i ens hembygd som man inte är värdig. Något som gör att man reser för att finna ett annat landskap man skulle kunna vara mera värdig.

Nu sägs det ju ofta att man reser av leda. Att man vill spränga banden. Landskapet kring hemmet ter sig smått, futtigt, det saknar vyer i verklig mening. Men är inte detta slentriantänkande. Är det verkligen så? Är det inte så att den här människotypen lämnar därför att han inte tycker att han själv äger kraft nog att slå sig ut. För den som reser känns det knappast som om han åstadkommit något med själva resan. Det är återkomsten som förespeglar honom.

Jag skulle vilja påstå att om man förvägras att återse sin hemort blir jorden endast hälften så stor. För flyktingen är jorden egentligen ganska trång. Han kan resa oavbrutet, men får han inte komma hem tycker han att han har ganska få platser att välja mellan egentligen.

Som många unga män har jag själv sysslat med flyendet under en längre tid av mitt liv. Saknaden av att inte vara berövad min hemort kändes ett tag väldig, men det har nu gudskelov gått över.

Jag tänker nu tala om överste Gustafsson, Gustaf IV Adolf. Han avsattes och utvisades år 1809. Låt mej få berätta något om hans resor för att kunna förklara hur liten världen är för den som flyr. Jag skall här inte gå in på hans historia, bara berätta om några resor han företog.

Han tillbringade mesta tiden i Tyskland och Schweiz. Han bytte namn oupphörligen. Från början var han hertigen av Holstein-Eutin, han slutade som överste Gustafsson, son till en konung som mördats på en maskerad. Han bröt med sin familj med en egendomlig målmedvetenhet. Hans son tog sig namnet prinsen av Vasa, något som Gustaf IV starkt ogillade. Han kunde inte se något skäl till att ta ett namn med svensk anknytning. Något vasablod hade han inte heller. Hans hemland var förvägrat honom och han kunde inte se något skäl till att hålla fast vid det med hjälp av titlar.

Länge drömde han om att fara till Jerusalem. Det är som om han där skulle finna ett mål, en hemort. Något att återvända till. Hans religiösa grubblerier voro ständiga. Han ville ansluta sig till en herrnhutisk koloni men det blev inget av. Han irrar fram och tillbaks i Europa. Pommern och Mecklenburg. Holland och Helgoland. Överallt dyker han upp. Allt fattigare, allt mer sliten. En aning alkoholiserad, omgiven av kvinnor med så kallat tvivelaktigt rykte.

Men Jerusalem. Hemstaden. Kristenhetens hemstad. Det var som om han trodde att får jag bara komma dit så skall jag hitta mitt hem. 1815 bestämmer han sig för första gången för att företaga resan till det Heliga Landet. Han är då ännu hertig av Holstein-Eutin. Han har en livvakt på tjugu personer vars uniformer han själv komponerat och lagt ner mycket omsorg på. Han har en stabschef, en general Dejean. Han har en älskarinna, en mademoiselle Koch. Och han har pengar. I varje fall till att komma iväg. Han inskeppar sig i Trieste och första anhalten blir ön Korfu utanför Grekland. I oktober kommer han dit och i januari fortsätter han till staden Patras.

Men nu är det som om världen krymper igen. Han är så nära sitt mål nu. Jerusalem är bara några dagars resor därifrån. Han får här också ett hedersgarde. Fyrtio soldater ställs till hans förfogande. Men här, alldeles nära resans mål, ändrar han sig. Han reser tillbaks.

Det har uppgivits många skäl till att han vände här. Jag kan inte se annat än att han handlade följdriktigt. Så som en flykting gör. En som vet att det egentligen inte finns något mål för den som inte får resa hem. Att man kanske inte skall utsätta sig för den väldiga besvikelsen att bestämma ett mål för en resa. Ty resan är för flyktingen själva livet. Och man drar sig för att självmant jaga mot livets mål.

I stället återvänder han. På hemvägen besöker han Ithaka.

Odysseus ö.

Hit äntligen kan han fara. Det är ett meningsfyllt mål. Hur underbart för flyktingen, för den kringirrande resenären, att få se en plats man vet varit någons hemort. Han vill se den ö som Odysseus drömde om under sina irrfärder. Han vill stiga i land på den ö där Penelope väntade. Där spinnerskan satt och väntade på sin make. Som ville den landsflyktige konungen en morgon se Ithaka stiga upp ur havet och han skulle stiga i land där och kanske en gång få känna hur det är att komma hem.

Vi vet ingenting om vad som hände på ön men vi kan lätt se honom ta sig i land och gå kring på ön, letande efter något som skulle motivera en hemkänsla. Men det är ju så att det finns inga landskap som ligger stilla. Landskapen dör med de ögon som sluts. Alla vet att de fåglar som kretsar över bergen inte är samma fåglar. Alla vet att varje sten, varje gata är någons sten, någons gata men vi kan aldrig förstå det.

Men det är ljuvligt att veta att det finns en plats på jorden dit någon kommit hem.

Därför ville Gustaf IV Adolf själv stiga i land på Ithaka.

Sen fortsatte färden. En svår storm bröt ut. I nitton dagar varade överfärden till Ancona i Italien. Vi vet att Gustaf IV Adolf på hemvägen från Ithaka medförde en ung grekinna som en kortare tid var hans älskarinna. Hon övergav honom snart. Men vad kallade han henne? Dom där nitton dagarna i den fasansfulla stormen på Adriatiska havet när han just lämnat en av västerlandets få kända hemorter bakom sig. Kallade han henne Penelope eller Kalypso?

Givetvis följer också med flyendet att hemkänslan blir större och större. Minnena av det som var får en onaturligt stor plats i ens tillvaro. Detta gör att de som lever i exil ofta blir ohjälpliga sentimentalister när det gäller hemmet. Det där med att längta stenarna och marken där barn jag lekt är Heidenstams försök att låtsas som om också han levt i landsflykt. Det hör ofta till författeriet. Dom romantiskt patetiska försöken att ställa sig utanför. Den här driften att beröva sig återvändandets rätt är verkligen typisk för romantiken.

Jag känner en författare i en svensk stad som förföljer mej med beskrivningar om hur ohyggligt det är att dom i en annan svensk stad rivit en isstack där han levt som barn. Det är naturligtvis löjligt men han känner det som om han levde i exil och berövats möjligheten att försvara sin isstack. Som jag sa. Det är löjligt men kom inte och tala med mej om husen kring Råstasjön, en bebyggelse som jag anser vara ett utslag av personlig förföljelse från myndigheternas sida, därmed berövande mej ett barndomslandskap.

Men jag får göra som Turgenjev, jag får slå mig ned i Versailles, iföra mig vargskinnspäls, öppna fönstret och sätta fötterna i varmt vatten och så sitta framför det öppna fönstret och skriva om någon kall vinter i Råsunda i slutet på tjugutalet.

Eller som James Joyce. Jag får slå mej ner i Trieste och där göra mig en karta över Vasastan och bokföra alla mjölkaffärer jag någon gång passerat.

Längta måste man kunna om man lever i exil. Annars blir också den tillvaron meningslös.

Pär Rådström , Ur ett radioprogram 21/5-1961