ÅSIKT

Kvack för allt

Daniel Swedin om 70-årsfirande farbror Joakim – och slutet för USA:s gyllene århundrade

Foto: © disney
Farbror Joakim i sitt älskade (b)ankvalv. I 70 år har den egocentriska ankan roat serieläsare över hela världen som en symbol för USA:s kapitalistiska superframgångar. Trots namnet är Joakim von Anka inte adlig – inte heller amerikan. Men stenrik.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I mitten av november rapporterade sajten Politico att USA:s anseende störtdyker. Det tyska opinionsinstitutet Anholt-GfK mäter varje år bilden av världens länder utifrån faktorer som regim, turism, export, arv och kultur, befolkning och immigration.

Och på ett år har Amerikas förenta stater gått från att vara nummer ett till att vara nummer sex i världen.

En Trump-effekt, javisst men en av de stora berättelserna i vår tid är den om det amerikanska imperiets fall. Gideon Rachman, en av prestigetidningen Financial Times främsta pennor, har skrivit två böcker om hur västvärlden – och USA specifikt – håller på att förlora sin roll som världens ljus. En av fjolårets mest omtalade böcker hette The rise and fall of nations och där listade Ruchir Sharma helt fräckt skälen till att det snart är ute med USA. Kinas tid väntar.

I Europa och Asien är man förvisso van vid att dynastier går under och att imperier går i graven. Men den amerikanska historien är en berättelse om kurvor som pekar uppåt, om ökande rikedomar, om mer makt och större inflytande.


Så – för att tala med Donald Trump – när var Amerika verkligen ”great”? New York Times försökte ta reda på det och fann att åtminstone amerikaner som röstar på Republikanerna tänker på 1950-talet och 1980-talet som lyckliga tider. Krigen var långt borta. Ekonomin gick bra. Livet var enklare.

Då, på 1950-talet, kom också svenskarna att möta en figur som som mer än någon annan fått symbolisera det kapitalistiskt superframgångsrika USA under senare delen av 1900-talet – Joakim von Anka. Skapad 1947 som en åldrad bifigur i Kalle Ankas värld av tecknaren Carl Barks, men snart en av de mest dynamiska och intressanta figurer som nöjesjätten Disney haft i sitt stall.

Foto: © disney
En ung Joakim tjänar sin första krona. Ruta ur återutgivningen av seriealbumet om ärkekapitalistens liv.

Européernas kärlek till de figurer Barks antingen skapade eller förädlade – farbror Joakim, Kalle Anka, knattarna, Alexander Lukas, Björnligan, Oppfinnar-Jocke – är djupt känd och det går nog inte att överskatta vad de här figurerna betydde i ett krigshärjat Europa för 70 år sedan. I Ankeborg härskar materialismen. Döden, politiken och religionen är frånvarande. Pengar är den viktigaste drivkraften för både skurkar och hjältar. Och i jakten på pengar kan allt hända.

I en essä om ankseriernas 1950-tal resonerar Star wars-skaparen George Lucas kring vad det är som gör att serierna fortfarande står sig. Det är förstås överjävligt bra historier, men:

”På en djupare nivå så visar serien på amerikanska egenskaper som är lätt igenkännliga för läsaren: uppfinningsrikedom, integritet, beslutsamhet, en slags godartad girighet, djärvhet, äventyrslusta och ett sinne för humor”.

Och den figur som tydligast symboliserar allt detta är Joakim von Anka, som varken är amerikan eller adlig. Han är skotte och en arketypisk ”self-made man” som startade med två tomma händer i det fattiga Glasgow och genom stenhårt arbete tjänat varenda slant han har. Och med hjälp av sina brorsöner ger han sig ut på skatt- och spökjakter, tids- och rymdresor för att samla på sig ännu mera pengar.


För att högtidlighålla 70-årsfirandet av farbror Joakims debut i serierutorna återutges den 20 år gamla seriebiografin Farbror Joakims liv. Det är en samling om tolv berättelser där serietecknaren Don Rosa – allmänt känd som den näst störste Kalle Anka-berättaren efter Barks – tecknar världens rikaste ankas livshistoria från födelsen 1867 tills det att han för första gången träffar Kalle, Knatte, Fnatte och Tjatte 80 år senare.

Foto: anders deros
Legendariske tecknaren Don Rosa besökte Sverige i veckan.

Det är en berättelse om en fattig skoputsarpojke som lämnar armodets Europa och söker lyckan i väst, först på Mississippifloden, sedan i Vilda västern, Afrika och Australien, för att 1897 hitta guld i Klondyke. Om en ung man som genom hjärna och muskler skapar sin egen rikedom. Det är berättelsen om ett ungt land där den ekonomiska tillväxten är extrem och där man kan bli vad och vem man vill, men lika gärna bli rånad, mördad, uppäten.


Grundmaterialet är Barks – det var inte sällan han tecknade berättelser om farbror Joakims ungdom eller tid under guldruschen – men Rosas uppgift är att harmonisera den spretiga von Anka-biografi som Barks lämnade efter sig vid sin pensionering 1966. Barks är kanon och Rosa är uttolkaren som överbryggar hål, reder ut inkonsekvenser och visar hur ”fakta” hänger ihop.

”Om Joakim kom med en kommentar om sin ungdom i den tredje bubblan i den femte rutan i den andra serien i någon serietidning 1957, så nämns sakuppgiften någonstans i den här boken – förutsatt att historien var skriven av Carl Barks”, skriver Don Rosa i sitt förord.

Det där visste jag inte när jag som tioåring läste Rosas serier första gången när de publicerades i Kalle Anka & co. Vem som hittat på berättelserna – och hur de förhöll sig till en annan serieförfattares verk – hade jag ingen aning om men blev jag oerhört drabbad av Farbror Joakims liv. Det var på allvar. Det var ambitiöst. Det hade pretentioner. Det var i någon mening litteratur.

I dag kan jag tycka att det också är lite humorlöst. Det storslagna i projektet gränsar ibland till ett så strängt allvar så att det då och då förtar lite av det sublimt enkla i Barks, lekfullhet och humor.

Samtidigt är det svårt att inte imponeras av Don Rosas berättartekniska lösningar. Det sista kapitlet i Farbror Joakims liv heter Enslingen i von Anka-palatset och här står referenserna till Orson Welles Citizen Kane som spön i backen. Och den utspelar sig – 20 sidor lång – mellan den näst sista och den sista sidan i den korta serie där Carl Barks introducerade farbror Joakim för världen år 1947.


1947, ja. Ett Europa i ruiner, ett krigstrauma på väg att släppa, ett stråk av framtidsoptimism. Den period som tidningsmagnaten Henry Luce kallade ”det amerikanska århundradet” skulle snart börja på allvar. Redan där var Joakim von Anka 80 år gammal, om man ska lita på Carl Barks biografiska detaljer. Och det gör ju Rosa.

Så i hans värld dog Joakim von Anka 1967, och alla de serier som han tecknat och som utspelar sig i en sorts ”nutid” är egentligen förlagda till 1952 – året då Carl Barks stod på sin kreativa topp. Ankeborg, för alltid fruset i det förgångna.

I år är det dessutom tolv år sedan Don Rosa – urless på klåfingriga redaktörer och hela Disney-cirkusen – pensionerade sig. I dag reser han runt på bok- och seriemässor i Europa och signerar sina gamla seriealbum – i veckan var han i Sverige – men några nya äventyr blir det inte.


Från USA kommer samtidigt mätningar som visar att folk som röstar på demokraterna respektive republikanerna har helt olika bilder av vad grunden i amerikansk identitet är. Kristen tro och europeiska traditioner, säger högern. Mångkulturalism och en historia av att erbjuda de förföljda skydd, säger vänstern. Det enda de är överens om är att identiteten håller på att gå förlorad.

Kanske lever farbror Joakim ändå, kanske är det fortfarande 1952 någonstans. Men det amerikanska århundradet är definitivt över.