ÅSIKT

Om detta är en rubrik

KULTUR

■ ■?Så bör själva recensionen inledas här. Antingen är detta just en recension, eller också är det en artikel av annat slag. Om det förstnämnda, så bör strax viss information om recensionsobjektet dyka upp, om det senare så kan i princip vad som helst ta vid. Låt oss för enkelhetens skull, för det enkla är alltid bäst, meddela att det faktiskt handlar om en recension, nämligen av den franske, ofta hejdlöst underhållande Georges Perec, som plötsligt föreligger med två översatta verk på svenska.

Den ena, Löneförhöjningen, parafraserades ovan och är ett flödesschema översatt till litteratur. Ett antal personer, eller snarare begrepp uppträda: Påståendet, Alternativet, Det positiva antagandet, Det negativa antagandet, Valet samt Slutsatsen. Mässlingen har också en liten biroll i den långa replikföring som helt enkelt redogör för turerna kring att, eventuellt, be avdelningschefen om en löneförhöjning.

Mer behöver egentligen inte sägas. Det är mycket roligt och just så exakt som medlemmarna i OuLiPo (Verkstad för potentiell litteratur), bland vilka Perec återfanns, avsåg när man försökte utgå från matematiska modeller för skrivandet av skönlitteratur.

■ ■??Översättaren Magnus Hedlund har också signerat den andra volymen, Jag minns, som snarast är ett omsättande av oändlighetens princip. Här presenterar Perec 480 minnen, uttryckta så kortfattade som möjligt och med ett utlovande av en fortsättning. Också läsaren får ett antal blanka sidor upplåtna åt sina minnen.

Jazz, filmer, reklamslogans, barnramsor, politiska händelser och andra, helst banala minnen, som dock, enligt Perecs regel, inte fick vara alltför personliga följer utan någon uppenbar ordning. Minnena stammar från tiden mellan 1946 och 1961, alltså mellan hans tionde och tjugofemte levnadsår, men arten av dessa slags minnen, sådana som vanligtvis aktiveras av en slump, gör anspråk på en obetydlighetens historia och den längtan tillbaka som ett sådant minne kan framkalla.

Oändligt många minnen, blott till synes försumbara: evigheten träffar ögonblicket.

Prosa

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Claes Wahlin