ÅSIKT

Flagga för Sverige, Jonas Sjöstedt

Magnus E Marsdal om faran att lämna EU-motståndet till Åkesson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Teckning: Paul Wallander
EU-motståndaren Jonas Sjöstedt har hamnat på Macrons och EU-elitens sida för att inte kopplas till EU-kritiska SD. Rena julklappen till Åkesson, menar norske debattören Magnus E Marsdal.
KULTUR

Om man tillhör det vänsterorienterade EU-motståndet i Norden och ser blåbruna krafter över hela Europa angripa EU med krav på nationell suveränitet, är det lätt att bli EU-positiv. Jag möter ständigt vänstersinnade EU-motståndare som inte kan vara för Brexit, eftersom den brittiska EU-debatten är starkt präglas av den främlingsfientliga högersidan. 

Är det politiska landskapet i förändring? Vid folkomröstningen 1994, var dåtidens högerpopulister, Ny Demokrati, anhängare av ett EU-medlemskap. Det är inte Sverigedemokraterna. Det norska EU-motståndet 1994 var en rätt så rödgrön gemenskap och det invandringsfientliga Fremskrittspartiet var ett Ja-parti. Nu har Frp lanserat sig som ”en garanti mot norskt EU-medlemskap.”

Bör vänstersidans reaktion på den blåbruna EU-kritiken vara att dämpa det rödgröna EU-motståndet? Det skulle passa perfekt med Steve Bannons vision. Strategen som fick Trump vald drömmer nu om att förena Europas auktoritära högerpopulister till en apokalyptisk konfrontation om kontinentens framtid. 

På den enda sidan ska de reaktionära partierna stå som härförare för det nationella folkdjupet. På den andra sidan ska ”globalister” och marknadsliberaler som Emmanuel Macron lyfta EU-flaggan för den överstatliga eliten. Let the games begin!

In på den här arenan stiger nu Vänsterpartiets ordförande, den mycket kunniga EU-kritikern Jonas Sjöstedt: ”Skillnaden mot extremhögern är viktigare än EU-motståndet” (Dagens Nyheter Debatt 26 aug). Vänsterpartiet bör inte längre driva frågan om svenskt utträde, menar Sjöstedt, som inte vill ge den EU-konfronterande extremhögern ”luft under vingarna”.

Det är en begriplig tanke. Om alternativet är något så reaktionärt som SD, måste EU-motståndare på vänstersidan vara beredda att bilda ett slags ”folkfront” med EU-liberalismen, mot en gemensam, och farligare fiende. Om det är alternativet till krafter som Bannon, är det kanske på tiden för rödgröna skandinaver att omvärdera sin krassa EU-kritik?

Nå. Problemet är detta:  att använda EU som ett bålverk mot högerpopulismen är som att släcka bränderna i Kalifornien med bensin. 

Det avgörande slaget i vår tids partipolitik kan vara kampen om dagordningen: Om kulturkonflikterna får definiera motsättningen mellan höger och vänster, förlorar arbetarrörelsen. Om de ekonomiska intressena dominerar, kan vi mobilisera flertalet. 

Högerpopulisternas arbetarklassväljare är vänsterorienterade när det gäller ekonomisk fördelning, välfärdsrättigheter och inflytande på arbetslivet. Dessa intressefrågor förenar dem med vänstersidans potentiella arbetarväljare. Samtidigt är dessa väljare ofta konservativa i mer kulturella frågor som könsroller, invandring och religion. 

Högerpopulisterna vinner den delen av arbetarklassen, och högersidan därmed folkflertalet, när intressekonflikterna tonas ner i valrörelsen och kulturkonflikterna framhävs. Här spelar EU en avgörande roll. 

Direktiven för EU:s inre marknad och styrningen av eurozonen tvingar den ekonomiska politiken in på autopilot i riktning mot mer privatisering, konkurrenstvång, ökad ojämlikhet, nedskärningar i välfärden, tillfälliga anställningar och ökad otrygghet i arbetslivet i de flesta EU-länder. 

Det här ökar det sociala missnöjet och stärker grunden för proteströstandet. 

När de ekonomiska frågorna avpolitiseras genom att flyttas ut ur demokratins aktionsradie, kvävs vänstersidans protester. I stället får högerpopulisterna leda missnöjet in i polariserande kulturkonflikter. Den folkliga vreden riktas mot de politiskt korrekta smakdomarna och den nedlåtande moraliseringen mot ”ett kallare samhälle”, medan den ekonomiska makteliten kan fortsätta att berika sig på bekostnad av folkflertalet. 

Dessutom kommer EU-eliten, genom att köra över nationalstaterna, omvandla ekonomiska frågor och klassproblem till nationella frågor om suveränitet. Det tillåter Le Pen och Orbán att ta till vara energin i arbetarklassens ekonomiska missnöje, och överföra den till en nationalchauvinistisk mobilisering mot allt som kommer ”utifrån”. 

Den som vill stoppa högerpopulismen kan inte kapitulera inför marknadsliberalismen. Att bemöta den blåbruna offensiven med en förstärkt EU-entusiasm à la Macron, är ett vaccin som skapar den sjukdom som den påstår sig bekämpa. 

Vad ska den rödgröna Nej-sidan lära av Brexit? Att vi bör vända ryggen till principen om demokratisk suveränitet, eller nationellt självbestämmande, och sluta upp bakom det EU-projekt som Norges motsvarighet till Svenskt Näringsliv kallar ”det främsta försvaret av våra gemensamma värderingar, demokrati och mänskliga rättigheter”? 

Nej, tvärtom: Det är när vänstersidan väljer fel väg i den här frågan, och vänder folksuveräniteten ryggen, som de blåbruna krafterna kan ta ledningen i det som är en helt nödvändig uppgörelse med hur EU kör över folkstyret. 

Av mellankrigstiden lärde vi oss dessutom, att ju mer den politiska eliten i ett land stod fast vid den ekonomiska liberalismens ortodoxi, såsom att minska arbetslösheten genom att skära ner i statsfinanserna, desto större risk för ett fascistiskt maktövertagande. EU-eliten tycks fast besluten att upprepa den erfarenheten med sin ortodoxa åtstramning. 

Jag är också oroad över framväxten av en blåbrun EU-kritik. Men vi måste komma ihåg att orsaken till det starka reaktionära EU-motståndet är ett svagt progressivt EU-motstånd. 

När Jimmie Åkesson lyfter den svenska flaggan – i frågan om Sveriges demokratiska suveränitet – har vänstersidans ledare två alternativ: Antingen att svara med EU-flaggan och tomma fraser om solidaritet, eller att själv hissa den svenska flaggan till försvar för demokratin – både mot EU-elitismen och den falska SD-populismen. Vi vet alla vad Åkesson hoppas att Jonas Sjöstedt ska välja. 

Självklart kan man säga, som Jonas Sjöstedt på Socialistiskt forum på ABF-huset förra lördagen, att vänstersidan ”väljer den röda flaggan”. 

Och ja, i alla klassfrågor som SD vill transformera till nationalchauvinistiska problemställningar, svarar vänstersidan med den röda. Men här gäller det frågan om Sveriges demokratiska suveränitet. Det är något annat.

Att bemöta Jimmie Åkessons svenska flagga, i den här frågan, med att hissa den röda fanan, är att passa i konfrontationen mellan EU och folksuveräniteten. Resultatet blir detsamma som när den socialdemokratiska partieliten samlar sig under EU-fanan: Man överlåter den svenska flaggan till den extrema högersidan. 

Någon finare julklapp från Vänsterpartiet kan väl inte Jimmie Åkesson önska sig?

Magnus E Marsdal

Översättning: Åsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM