ÅSIKT

Som en helt okej Dan Brown-roman

Martin Aagård om varför det inställda Nobelpriset i litteratur kan leda till något bra

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ironiskt nog skulle det här dramat kunna vara underlag till en bok av den författare som nog har minst chans att få nobelpriset i litteratur – Dan Brown.

Plötsligt visar sig en mer än hundra år gammal konspirationsteori kanske stämma – det var inte Svenska akademien som skulle dela ut Nobelpriset i litteratur. Det var Vitterhetsakademien.

Två hemlighetsfulla sällskap bekämpar varandra om tolkningen av ett dunkelt testamente. Solglasögonprydda män i trenchcoats springer ut och in ur 1600-talsbyggnader och försöker sticka kniven i ryggen på varandra.

En konung gör plötsligt entré för att tolka tecknen i de gamla stadgarna.

Till slut ställs det stora priset in.

Visst skulle det bli en helt okej roman?

Men den skulle inte få något Nobelpris. 

Det får nämligen ingen numera.


Jag ska vara helt ärlig nu. Det finns en sida av mig som gläds åt det som hänt med Svenska akademien och Nobelpriset.

Jag gläds så klart inte åt att människor kränkts, utsatts för övergrepp, förlorat sina inkomster, eller åt att tidigare vänner hamnar i oförsonliga konflikter eller att Svenska akademien dras i smutsen. Nej, jag gläds därför att det som pågår framför våra ögon inte handlar om litteratur, något bland annat Anders Johansson klokt påpekat på Aftonbladets kultursidor. Litteraturen mår ganska bra oavsett vad som pågår i Svenska akademien. 


Vad som står på spel är snarare litteraturens aura, litteraturens image i offentligheten. Den upphöjda, sofistikerade mystik som länge omgärdat litteraturen och skapat onödiga barriärer för människor, hör inte hemma i en modern värld. 

Och kanske är ett inställt Nobelpris precis vad som behövdes för att ändra på det.

Foto: STEFAN MATTSSON

Visst är det sorgligt på sitt sätt, men hela arrangemanget är ju i grunden absurt. Det går inte att tävla i litteratur. Det finns inte någon parnass. Oerhört många författare är minst lika bra, om inte bättre, än de som tilldelas Nobelpriset. Priset är, i ärlighetens namn, mest en ”skojig grej” som visserligen lyfter fram bra litteratur, men att det ställs in är mest ett problem för oss kulturjournalister som en gång om året får allas uppmärksamhet när vi skriver om böcker. 

Vilket annars brukar vara ganska svårt att få.


Svenska akademien har kämpat på med det där omöjliga priset. De har brottats med vad det ska vara och vem som ska få det.

Länge var det väldigt enkelt att definiera vad som var god litteratur. Den publicerades mellan hårda pärmar, på gamla förlag och skrevs av författare som hade en professur på ett amerikanskt universitet. Men i dagens digitaliserade värld, där all text ser likadan ut på våra mobilskärmar, där vi läser och läser utan att veta om det är fiktion eller fakta blir det allt svårare att säga vem som är vår tids främsta diktare.

Akademien har klokt kommit fram till att en journalist som Svetlana Aleksijevitj, en teaterregissör som Dario Fo och en trubadur som Bob Dylan kan klassas som god litteratur. Och här måste man faktiskt ge Horace Engdahl en eloge. Hans litteratursyn betraktades som väldigt radikal när han valdes in 1997 och han har bidragit till moderniseringen av Nobelpriset. 

Nu räcker det med beröm till honom. Horace kommer att få stå sitt kast för vad som har hänt. 


Men kanske behövde de lite hjälp på traven för att lyckas fullt ut. Det största hindret för att skingra det mystiska skenet kring litteraturen har onekligen varit den hemlighetsfulla Svenska akademien själv.

Nu ligger den i spillror och deras finaste pris ställs in. 

Bra. När allt är stoft och aska kan det nya gro.