ÅSIKT

I bitar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Monika Fagerholm om berättandet

Foto: Bild: NINA HEMMINGSSON

En gång i månaden lämnar Aftonbladet Kultur plats åt en längre skönlitterär text.

I dag: Monika Fagerholm

Längre bort, ensamheten. I en essä i The New Yorker i april skriver den amerikanska författaren Jonathan Franzen om romanen, ensamheten och verkligheten och om sin nära vän författaren David Foster Wallace som gjorde självmord 2008. Ramen är en resa till två öar i Stilla havet i november 2010, efter månader av boklansering – romanen Freedom kom ut i fjol – känns det också som en god idé att komma bort. Robinson Crusoes öar: den helt öde Masafuera som döpts till Alexander Selkirk efter den skotska upptäcksresande som Defoe modellerade sin hjälte efter, och Masatiera ”närmare inåt land” som är bebodd och heter Robinson Crusoe officiellt.

På Masafuera finns en sällsynt fågel han vill se, rayaditon.

Hans vän Karen som var gift med David Foster Wallace ger honom en liten bokformad tändsticksask; i den finns DFW:s aska. Ber honom sprida ut den på Masafuera, det skulle David säkert ha tyckt om. Men hon gör det också för Franzens egen skull. För sorgen han inte kan känna. Ilskan, besvikelsen this hurt and anger som står i vägen. Få ett slut på den.

Resan blir inte som tänkt. Hans enda karta, en suddig utskrift från Google Earth, har bara gett en fingervisning om hur svårforcerad, öde Masafuera är. Höjderna, stupen - fritt fall hundratals meter ut i intet ... och flugor överallt, dimman och det blåser så att man knappt kan stå. Han beger sig mot Los Innocentos, den avlägsna höjd där rayaditon häckar, rör sig sakta i den lömska terrängen, klättrar längs steniga bergsväggar med havet i uppror nedanför. ”Vad du håller på med nu är livsfarligt”, tänker han plötsligt, som om han var en figur i en historia som han ser på utifrån.

Men han är ju där, på ön, men vad gör han där, överhuvudtaget? Vill hem. Vänder tillbaka till nattlägret, packar ihop, strör ut DFW:s aska på ett lämpligt öppet ställe och lämnar ön så fort han kan. Resten av veckan, sedan han förgäves försökt boka om sin flygbiljett för hemfärden, är han sedan på riktigt strandsatt på Masatiera, grannön, The Island of Robinson Crusoe.

Promenerar, ser på folk och djur och växter, läser och tänker på ensamheten; Robinson Crusoes ensamhet och sin egen, och på David Foster Wallace.

David Foster Wallaces ensamhet – som inte gick att leva i: DFW led av svåra depressioner och när han dog hade han kört fast i en roman han skrivit på i åratal. Ön Masafuera, som var som han. Outhärdligheten. Å andra sidan, vad hjälper det att man förstår?

Och hela tiden, det nästan outsägliga, som bultar under, this hurt and anger. Wallace som tog livet av sig och det grymma, spekulativa sätt han gjorde det på. Hängde sig i garaget, Karen hittade honom och han visste att hon skulle göra det, liksom han visste att det skulle göra honom odödlig, till en litterär legend. Och som om det var viktigare än omsorgen om de människor som på riktigt brydde sig om honom.

Det är där, i sprickorna i Franzens text, som det bränner till. DFW var inte det helgon han utmålats till efter sin död, skriver Franzen: han var också narcissistisk, nyckfull, svår att leva med. Och de som nu höjer honom till skyarna är desamma som aldrig ens nominerade honom för de stora litterära priserna.

Själv var Franzen förhandsfavorit för National Book Critics Circle Award i år men det var Jennifer Egan som fick det – och något senare, Pulitzerpriset. Egans roman A visit from the Goon Squad är en samling löst sammanlänkade berättelser om några människor som på olika sätt återkommer medan vi rör oss fram och tillbaka mellan 1979 och framtiden. En samtidsroman, en framtidsroman, en växa-upp-i-den-digitala-tidsåldern-historia, nydanande, experimentell och samtidigt helt igenom episk. I själva verket är Franzens och Egans berättelser förbluffande lika: båda handlar om medelklassliv i gungning, om att fara fel i drömmar och om musik – smutsig punk.

Om ett berättande i vinden. Det helt unika med Egan ligger ändå bortom teknik och handling; vad romanen gör med mig som läsare, nånting med tid. Den tid som likt ett landskap – en tid vid som en rymd – uppstår i mig när jag läser. Där berättelsen, de många enskilda och den som blir till av allt, liksom flyter omkring. En fond som allt ekar i: där blåser kanske, men intresselöst.

När jag läser Egan slår det mig att alla våra berättelser, hur än hela, episka – bitar är de i alla fall. Snitt, stjärnskott, flimmer och fragment. Att tänka så känns plötsligt inte alls godtyckligt, bara befriande.

Nyt tuli jytky. Nu kom en ”jytky”, ropar sannfinländarnas Timo Soini efter braksegern i riksdagsvalet här i Finland i början av april. Vad en jytky är diskuteras frejdigt i medierna dagarna därpå. Ungefär då: skitkorven som ungen som blivit satt på pottan efter ihärdig ansträngning lyckas klämma ur sig. Persut kallas sannfinländarna - en förkortning av deras namn och ganska nära perse som är röv på finska.

Vända baken till. Sannfinländarna är en brokig skara, de nya riksdagsmännen kommer från hela landet, när de första gången samlas i Helsingfors har flera av dem aldrig träffats förr. Vad Soini lyckats organisera är en protest. Mot en arrogant politik som inneburit fördelar och skattelättnader för de rika, explosivt växande inkomstskillnader. Mot massuppsägningar, lönedumpning, en ungdomsarbetslöshet som är uppe i tjugo procent – och en från den förra regeringens sida påtaglig ovilja att ens befatta sig med problemen. ”Marknaden korrigerar allt”; det har liksom räckt med att bara säga det.

De som hamnat på sidan har effektivt trängts undan, också, på något sätt, ur det kollektiva medvetandet. Syns inte hörs inte finns inte. Så på det viset är jytkyn en träffande bild ur ett samhälle som ätit/äter sina människor – det här är vad som kommer ut av det.

Å andra sidan. Nationalismen, böghatet, antifeminismen. En fjärdedel av sannfinnarna i riksdagen har högerextremistisk koppling. Finland ska bli ”etniskt rent”, tycker de. Och en kultur, ett språk: alltså heller inga finlandssvenskar.

Rädd. Det är många som de där dagarna efter valet säger, skriver det: att de är rädda.

Och det är jag ju med: en liten rädd och fredligt sinnad människa.

Things fall apart, the center cannot hold. En mening av Joan Didion som snurrar på i huvudet.

Egentligen ett Yeats-citat, från Slouching towards Betlehem, den apokalyptiska dikt vars namn Didion lånade till sin berömda sextiotalsessä om sönderfallet i det amerikanska samhället, och som ekar genom hennes text. ”The center was not holding”. En klyfta som vidgas, tomt i den. Å ena sidan ett väldigt välstånd, en växande medelklass med dittills oanade möjligheter att konsumera. Å andra sidan, de som droppar ur. Alla barnen, på drift. Ett USA plötsligt fullt av tonåringar på rymmen, ”någonstans”.

”Jag insåg att om jag överhuvudtaget skulle kunna arbeta igen skulle jag vara tvungen att lära mig hantera oordning” skriver hon och våren 1967 – en osedvanligt kall vår, våren före Kärlekens sommar – beger hon sig till San Fransisco.

I fragment, snuttar, fångade i vinden – tillfälliga möten, promenader, bilfärder utan mål – rapporterar Didion och av bitarna formas, nästan formas, en berättelse, lakonisk, grym. Pengar, droger, exploatering. En tidlös bild av ett socialt vakuum, giltig för världen, Europa, Finland, även idag. Att i underströmmar kan man fastna, bli ett villebråd för vad som helst.

När de sammanhållande berättelserna faller sönder – eller när man slutat tro.

Å andra sidan: i dag lever vi i en mångfald av berättelser, det är vår verklighet, ett överflöd. Allt kommer till oss som berättelser: reklam, nyheter, information, litteratur ... ofta så det inte går att skilja åt. Bara att ta till sig, eller spotta ut. Och för mycket av för mycket gör det svårt att se.

Och så är det något med själva berättandet också, att vi blivit så flinka på det: allt man kan göra med ord, nya ord och gamla ord och ord att inympa, försiktigt först men bara upprepningen ger acceptans. Så blev ”svårt” till ”utmaning” till exempel: en illusion om att det inte finns några hinder i vår väg. Men, ”tänk inte negativt”: vi hittar på nya ord, nya berättelser i stället. Nya berättelser som bättre passar in, fiktioner som stärker vår valda fiktion och ingen hejd på det berättandet – det förökar sig som svartbären på Franzens Masatiera som lägger under sig all annan växtlighet.

Och vips har vi ett sammanhang där man kan säga lite vad som helst och bara för att man säger det så att det låter bra så blir det sant. Som ett barn som i ett visst skede av sin utveckling tror att saker och ting är på ett visst sätt bara för att det säger det.

Har berättelserna slutat säga något om verkligheten? Frågar sig David Shields i Reality hunger – a manifesto från 2007: om att återerövra verkligheten i de skenande fiktionernas tid. Shields tar sin utgångspunkt i konst och litteratur, men egentligen gör han ingen skillnad mellan olika slags berättande – och själv är han dokumentärfilmare och författare till yrket.

Fiktionen har lagt sig över verkligheten, skriver Shields – vi följer de givna formaten oberoende av om vi tror på dem eller inte. ”What if America is not the sort of place where a street urchin can charm his way to the top through diligence and talent? What if instead it´s the sort of place where heartwarming stories about abused children who triumphed along the way are made up and marketed?”

Berättelsen kan rädda oss, sägs det. Det låter snyggt, men är det sant? När jag läser Shields får jag ett våldsamt behov av att svara tydligt och exakt. Ja, jag tror att berättelsen kan ge oss tröst, meningen, befrielse ... men – jag vet inte.

”The point is, as far as I can see, everything is cracking up”. Så säger Anna Wulf i Doris Lessings The Golden notebook, så börjar boken. AW är författare, hon borde skriva färdigt en roman, men fiktionen känns falsk, hon kan inte. I stället antecknar hon. Hon har fyra anteckningsböcker, för olika delar av sitt liv, och skriver i dem var för sig, för att hålla saker och ting isär, i rädsla för kaos och kollaps. Men det är inte hållbart. Varje anteckningsbok slutar abrupt och för en tid är AW människan på golvet i ett rum där allt av erfarenheter och upplevelser, alla tankar och alla informationer, allt hon vet och kan, flyger omkring, i bitar.

Kanske är hon sann, tänker jag. Nu. Kanske är det så det är, nu, menar jag, när man skalar av allt, i verkligheten.

Reality Hunger. David Shields skriver om montaget, ”den lyriska essän”. Bitar stycken scraps: visa fram dem, låta dem vara och tala för sig, låta allt finnas samtidigt ett slag. Och det som lyfts fram är inte – även om det också är det – det andra, det undanträngda. Men det ena och det andra, allt emellan. Personligt, allmänt, verkligt, virtuellt.

I Lessings roman växer ur bitarna fram en fiktion, ”en femte sanning”, ett slags syntes. Men det är inte just den berättelsen jag bär med mig efter läsningen, utan tanken: inte vara rädd för kaos.

Inte ha så bråttom till berättelsen.

P.S. När jag läser om Jonathan Franzens essä ser jag plötsligt vad han också försöker säga, och att det där molande ”this hurt and anger” finns där just därför, oförlöst: det är för svårt. Han är ju ingen ensamhajkare egentligen; det är bara en idé han närt om sig som föddes för länge sedan, i tonåren, i beundran för storebror Tom som han ville efterlikna.

Och en annan bror, David Foster Wallace. Efter DFW:s självmord kastade han sig in i sitt arbete, intalade sig att när han skrivit boken färdigt skulle han släppa fram sorgen och sluta känna det han egentligen kände, ursinnet, besvikelsen.

Men den försonande sorgen infinner sig inte. Och det är så det är. Men kanske behöver han inte längre förklara sig, försvara sig i förhållande till någon annan.

Vill inte vara bror längre – men själv, fri och separat.

Monika Fagerholm

ARTIKELN HANDLAR OM