ÅSIKT

Frihet – för vilka?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Urban Hamid om hur kvinnorna blivit Iraks stora förlorare

Foto: Foto: AP
Sedan ockupationen inleddes och Iraks diktator Saddam Hussein störtades, har vägen legat öppen för religiösa fanatiker som driver sin egen kvinnofientliga agenda.

1974 vistades jag som 16-åring i den irakiska staden Basra hos mina släktingar några månader och såg med egna ögon hur kvinnor rörde sig fritt på gatorna. Yanar Muhammed, ordförande i kvinnoorganisationen OWFI, Organization For Women’s Freedom In Iraq, hävdar att kvinnorna i Irak på den tiden hade den kanske starkaste ställningen i hela arabvärlden. De hade möjlighet att studera och arbeta, 40 procent av landets arbetskraft utgjordes av kvinnor.

Jag återvände till Irak i början av mars 2003 igen. Krigen mot Iran och USA och sanktionerna hade satt sina spår. Landet var nedslitet och skabbigt. Baathpartiet hade med hjälp av säkerhetspolisen mukhabarat skrämt folket till tystnad. Sin kritik av regimen höll man för sig själv. Men det stora flertalet kände sig trygga, framförallt kvinnorna. De gick på gatorna klädda i jeans och kjolar. De var inte rädda för att bära makeup, gå till arbetet eller skolan.

Men sedan ockupationen är många rädda för att bege sig utanför hemmets trygghet. En av mina kvinnliga kusiner, som nu är strax under 30, har inte vågat sig utanför hemmet på flera år. Det är inte så konstigt med tanke på alla kidnappningar, mord och våldtäkter som äger rum. Det finns gäng som bestraffar kvinnor som inte varit beslöjade, inte klätt sig i kjol, eller för att de haft makeup på sig. I Basra har man hittat mördade kvinnor. På de svårt sargade kropparna har det suttit lappar om att de dödats för att de brutit mot religiösa lagar eller traditioner. Enligt en rapport från Minority Rights Group International utsätts tre gånger fler kvinnor för våld och hot i dag än före invasionen. 90 procent är arbetslösa.

”Kvinnan är klämd mellan tribalism, fundamentalism och ekonomiskt förfall” förklarade Yanar när jag träffade henne förra sommaren på hennes kontor i Bagdad. Hon och andra medborgarrättsaktivister vänder sig framförallt mot Artikel 41 i den nya irakiska konstitutionen.

Det är lätt att tro att den är bra, eftersom den slår vakt om individens religion, sekt eller tro i frågor som rör, äktenskap, skilsmässor, vårdnadstvister. Men i praktiken diskriminerar den muslimska kvinnor eftersom ovannämnda frågor kommer att dömas av muslimska domare i enlighet med sharia.

Kritikerna fruktar att den kommer att upphäva den sekulära familjelag från 1959 som gav irakiska kvinnor den relativa frihet som de åtnjöt. Den gav dem rätt att välja vem de skulle gifta sig med, förbjöd giftermål under 18, och förhindrade att mannen skulle gynnas vid skilsmässa, eller vid arv. Tack vare den gamla lagen behövde de inte bära slöja, eller åtföljas av en manlig släkting på resa eller när de befann sig utanför hemmet.

Faran med artikel 41 är att den öppnar dörren för en ”drakonisk tolkning av islamisk lag som skulle kunna sanktionera stenkastning av en kvinna som begått äktenskapsbrott, tillåta tvångsgifte av minderåriga och ger männen möjlighet att skilja sig genom att uttala: Jag skiljer mig. tre gånger”, skriver journalisten Tina Susman i Los Angeles Times. Hon hävdar att det finns ett direkt samband mellan den nya lagen och en ökning av kvinnovåldet.

Det är sant att Bushadministrationen avlägsnat en diktatur som styrt det irakiska folket med järnhand och genom tortyr och mord tystnat oppositionen i landet under tre decennier. Men att röja väg för religiösa fanatiker som gömmer sig bakom en demokratisk fasad för att driva igenom antidemokratiska och kvinnofientliga lagar. Är det ett så mycket bättre alternativ?

Urban Hamid