ÅSIKT

Den upproriska bäverflickan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Gunder Andersson skriver fritt efter Den fula ankungen av H C Andersen

Det var en gång en bäverflicka som växte upp bland de andra bävrarna. När hon växt till sig fick även hon sätta tänderna i olika träd och bygga hus i strandkanten.

Men hon var lite speciell, den här bäverfröken. Hon var nyfiken på vad som fanns på andra sidan älven, och en dag smet hon iväg ifrån arbetet för att kolla. Det var en helt ny värld, har fanns inga avgnagda träd och inga spetsiga stubbar i strandkanten.

Så underligt, tänkte hon, men motstod frestelsen att börja bita i första bästa träd. När hon kom hem fick hon skällning av sin far:

– Så där beter man sig inte, du ska hålla dig inom vårt revir!

Men andra stranden lockade, och några dagar senare smet hon iväg igen. Nu tog hon sig en bit in i skogen, och plötsligt stod ett stort grått djur framför henne. Det gjorde henne ängslig.

– Hej, pep hon. Vem är du?

– Jag är Walle Varg, sa det gråa djuret och brast i skratt. Förskräckligt stora tänder du har!

– Med dom kan jag bita ned träd, sa bäverflickan stolt.

– Vad ska det vara bra för, muttrade Walle Varg. Men du kan ju vara reko för det, fast du verkar lite knäpp.

När bäverflickan kom hem och berättade för sin far vem hon träffat blev han rasande.

– En varg! Vi ska inte umgås med sånt pack! Håll dig hemma i fortsättningen!

Men bäverflickan hade fått smak på stora världen. Hon tyckte gnagandet och byggandet var urtråkigt. Bara för att alla bävrar i alla tider hållit på med det var det inget hon ville ägna sig åt. Hon ville något annat, och hur mycket pappan och bröderna passade på henne lyckades hon alltid smita iväg, antingen över älven eller långt in i skogen. Hon fick många nya vänner, den högresta älgen Sverre, den listigt blickande räven Rolle - som var snällare än han såg ut - den piggt kringskuttande haren Harald och den lilla musen Ebba (som kallade sig ”musan”).

Att hon gång på gång försvann gjorde hennes far alltmer ilsken. Nu berättade hon inte längre vilka hon träffat, men han anade att hon brutit mot regler som funnits i alla tider.

– Vi ska hålla oss till varann! Familjen! Släkten! Det är som det är, och det blir som det blir, för det var som det var! Förbannade unge!

Droppen kom när hon helt öppet började prata med den glada kråkan Krax. Hennes far daskade våldsamt med stjärten i marken och gnisslade tänder så det skrek om det och vrålade:

– Fan ta dig! Umgås med djur som kan flyga! Som att vi inte duger för att vi håller oss på marken!

Han insåg att nu hade det gått för långt. Hans dotter var helt oregerlig och något måste göras, varför han i hemlighet kallade samman släkten, bröder och kusiner och den åldrige fadern. Den uppnosiga dottern kunde inte få fortsätta sitt skandalösa beteende, hon skämde ut dem alla. Man gjorde upp en plan: hon måste oskadliggöras, och det snarast möjligt.

Följande kväll, när bäverflickan sov, samlades man utanför hennes hydda, planen var att anfalla henne från alla håll och bita ihjäl henne. Bäverstammens ära och heder måste räddas. Man började med att vässa tänderna mot stenar i strandkanten, det gnisslade och gnall, sedan samlade man sig till anfall, utstötande stridsljud som lät som ett mellanting mellan väsningar och grymtningar ända tills bäverflickan vaknade. Det var meningen, hon skulle veta vad som drabbade henne, här gavs ingen pardon. Bäverflickan tryckte sig skräckslagen in i ena hörnet, hennes strupe var sammansnörd av fasa, hon fick inte fram ett enda ljud.

Men inte bara bäverflickan hade hört bäverfamiljens anfallssignaler, det gjorde också medlemmarna i en bäversafari som var på jakt för att skaffa bäverkött till en närbelägen gourmetrestaurang; rökt bäver var mycket uppskattat som en lokal läckerhet. De höjde sina gevär och pangpangpang så låg hela den anfallande bäverfamiljen badande i blod.

Bäverflickan hade tur, ingen brydde sig om att i mörkret titta in i hennes hydda. När allt lugnat ned sig smög hon försiktigt ut och simmade för säkerhets skull iväg över älven. Där blev hon huttrande sittande en bit upp i skogen. Lite ledsen kände hon sig, vad skulle hon nu ta sig till. Det rasslade i buskarna, fraam kom Rolle Räv.

– Sitter du här? sa han. Mitt i natten?

Bäverflickan berättade vad som hänt, men Rolle Räv tröstade henne.

– Du kan få bo hemma hos mig. För resten behöver jag hjälp att bygga ett säkrare gryt, med träväggar och en dörr så inte hundarna kommer in.

Och sedan levde de lyckliga i alla sina dar, räven och den upproriska bäverflickan.

Gunder Andersson