ÅSIKT

Kravet på forskaren: Byt åsikt!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

TOMAS LAPPALAINEN om en vetenskaplig skandal och en bra bok

På pappret är det här med demokrati enkelt. Det finns medborgare som har lika mycket makt (en röst var) att påverka parlament och regeringar som sedan i sin tur påverkar samhället genom lagar och myndigheter. Det är rent och snyggt.

I praktiken är det mycket grötigare. En del individer har mycket mer makt än sin röst, till exempel miljardärer. Och så finns ju hela galaxen av organisationer som med näbbar och klor försöker främja sina intressen i samhället, ofta genom att påverka stat och myndigheter. Det är fackföreningar, arbetsgivar-, miljö-, handikapporganisationer, Attac etcetera. De man gillar kallas civila samhället, medborgarsammanslutningar eller det sociala kapitalet. De man ogillar kallas särintressen, påtryckargrupper eller kravmaskiner.

Mycket av samhällsskeendet är nog i praktiken ett resultat av hur slagsmålet mellan alla dessa organisationer avlöper. Vad händer då med demokratin? Och hur bör staten förhålla sig till organisationerna?

Som tur är har det just nu kommit ut en bok som klart, koncist och välskrivet redovisar vetenskapens fem svar på dessa frågor, Daniel Naurins Den demokratiske lobbyisten.

Det första går ut på att det är bra att organisationerna trycker sig på staten. På så vis kommer samhällets alla önskningar upp på bordet (vilket leder till att näringsliv och överklass, eftersom de har mer resurser att samla sig, får ett oproportionerligt inflytande).

Det andra svaret är att staten bör isolera sig från intressegrupper (vilket inte är realistiskt: dels behöver staten samarbeta med organisationer som ofta har mest kunskap, dels kommer intressegrupperna åt staten i alla fall, genom opinionsbildning och lobbying).

Det tredje är att staten bör avreglera så mycket att intressegrupperna inte ser någon poäng med att försöka påverka den (vilket är politiskt oacceptabelt för de allra flesta eftersom ojämlikheten skulle bli outhärdlig).

Det fjärde svaret är att staten ska balansera fältet så att också "svaga grupper" organiseras och utövar inflytande på staten. (Detta har varit framgångsrikt, men problemet är vilka grupper som på detta sätt ska gynnas av staten.)

Det femte svaret är det korporativa. Genom att involvera organisationer i själva beslutsprocessen präglas dessa att bortse från sina snäva gruppintressen för att alltmer höja blicken till allmänintresset, till exempel att dra in LO och Saf i besluten med följden att de bryr sig mera om samhällsekonomin (även här är det ett problem vilka grupper som ska komma i fråga samt att representanterna blir alltför angelägna om allmänintresset och glömmer bort att representera sin organisation).

Naurins egna rekommendationer är en mix där ledstjärnan är att villkoren för inflytande över staten ska jämnas ut så gott det går. Till exempel ska svaga grupper som har svårt att organisera sig aktivt kickas i gång av staten själv - något det finns goda erfarenheter av. På så vis minskas de demokratibrister som består i de rikas och de mäktigas stora övertag när det gäller hur politiken ska se ut.

Det är en klargörande bok. Också för att den gett upphov till en tragikomisk vetenskaplig skandal. Det inflytelserika SNS (Studieförbundet näringsliv och samhälle), inom vars författningsprojekt boken skrevs, försökte nämligen klåfingrigt tvinga författaren att ändra argument och slutsatser, helt i strid med svensk forskningstradition som sätter forskarens frihet högt.

SNS försökte tvinga fram en större samsyn mellan boken och Lindbeckkommissionens slutsatser. Författaren ville emellertid inte kohandla med sin forskarheder och därför kommer boken ut på ett annat förlag. Det är skandalen, som bland annat lett till att Bo Rothstein lämnat SNS förtroenderåd. Den statsvetenskapliga eliten i Sverige anser att Naurins bok är viktig och intressant. Även SNS egen Olof Petersson, som förespråkade publicering.

Det tragikomiska är att just Lindbeckkommissionen förordade att särintressen ska hållas långt borta från politiskt inflytande eftersom de antogs främja sina egna intressen till förfång för allmänintresset. SNS är en näringslivsfinansierad tankesmedja som tidvis haft ett ofantligt stort inflytande över såväl offentlig diskussion som över den ekonomiska politiken. Det vore naturligtvis praktiskt för näringslivet om folkliga intressen som saknar kapitalets enorma resurser för opinionsbildning och lobbying opererades bort ur staten. Då skulle ju de egna ansträngningarna, till exempel via SNS, ostört få dominera situationen.

samhälle

Fotnot:

Tomas Lappalainen (kultur@aftonbladet.se)