Kultur

Spotta på oss så tystnar vårt språk

Nioosha Shams blir förtvivlad när modersmålet raderas ut för att skydda barnen

Av: 

Nioosha Shams

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anna Hedenmo intervjuar Nadim Ghazale i SVT:s ”Min sanning”
Anna Hedenmo intervjuar Nadim Ghazale i SVT:s ”Min sanning”

KULTUR

Azizam, jigaram, nafasam, delbaram, zendegie man, joone delam, tiam, hastie man, omram, nazaninam, ghorboonet, fadaat, eshgham, omidam.

Älskling.

I ett av de senaste avsnitten av SVT:s intervjuprogram Min sanning intervjuas polisen Nadim Ghazale, som synts mycket i media sedan han medverkade i Veckans brott.

Ghazale kommer från en bakgrund av krig och flykt, han kom till Sverige som barn, från ett Libanon där det pågick inbördeskrig.

I sin barndom fick han utstå grov rasism från sin omgivning, och började använda våld som försvar, det blev ett slags räddning.

Nu har han egna barn, och har bestämt sig för att inte lära dem sitt modersmål: arabiskan. Han vill bespara sina barn rasismen han fått utstå med anledning av hans språk och utseende. ”[…] i Sverige i dag så är arabiskan ett bespottat språk, det är ett bespottat folk”.

Jag hör hans ord och känner en stor sorg. Jag har en viss förståelse för hans val. Att leva ett liv fyllt av rasism och mikroaggressioner tvingar oss alla att bearbeta dessa trauman, och vi gör det på olika sätt.

Men det smärtar mig att Ghazales sätt att hantera det på blir genom att radera sin bakgrund från sina barns liv. ”[…] arabiskan och kanske Libanon får dö med mig”.

Ghazale berättar att hans dotter en gång frågar honom om hon också är brun. Att han då svarar nej, du är lika ljus som mamma. Och att han känner en lättnad i det.

Det budskapet gör mig förtvivlad. Spotta på oss så tystnar vi.

Vilka nya smärtor skapas av att som barn till en libanes ha sin fars arabiska efternamn men ingen tillgång till språket, kulturen? Språket som inte bara är ett språk, utan ett modersmål. Som kan öppna upp nya världar som handlar om så mycket mer än ordval. En så stor del av identiteten som utplånas.

Jag tänker på mormor, på att hon bara kunde persiska, på min kusins man som gick kvällskurser flera gånger i veckan för att kunna kommunicera med henne. Jag tänker på mina vänner som inte kan prata med sina släktingar, och ilskan de känner gentemot sina föräldrar som inte lärt dem språket.

Jag tänker på min egen längtan att åka till Iran, på hur mycket den driver mig framåt trots all den smärta den också ger mig. Min längtan att befinna mig i ett land där alla ser ut som jag, pratar som jag.

Jag tänker på mina vänner som inte kan prata med sina släktingar, och ilskan de känner gentemot sina föräldrar som inte lärt dem språket.

Är den smärtan en del av det Ghazale vill bespara sina barn?

Jag tänker på Sverigedemokraterna i Sölvesborg, som vill slänga ut biblioteksböcker på språk som inte är svenska eller ett av de nationella minoritetsspråken. På samiskan som under så många år var förbjuden att tala och nu är under hot att försvinna helt.

På alla de barn i utsatta områden som inte får samma chans av skolan att utveckla sitt språk, också om det gäller svenskan. Jag tänker på att jag kan rabbla upp femton olika sätt att säga älskling på persiska och att jag inte kan tänka mig att undanhålla alla de där orden från mina barn.

Samtidigt som våra språk ”bespottas” och ses ned på, är svenskan inte det enda språket som talas av majoritetsbefolkningen i Sverige. Vi har Engelska skolan, som är den största friskolan i Sverige med sina mer än 21 400 elever spridda över hela landet. 21 400 elever som får undervisning på engelska, pratar engelska med varandra och där ingen behöver skämmas över det.

Ungdomar i dag blandar svenska och engelska mer än vad jag brukade blanda svenska och persiska när jag var liten, (då när min mamma låtsades att hon inte förstod när jag pratade svenska, drev mig till vansinne men fick mig att lära mig persiskan så bra att jag nu inte kan låta bli att utbrista kärleksförklaringar på mitt modersmål varje gång jag pratar med ett litet barn).

Jag satt med en vän häromdagen och försökte förstå varför, om inte bara på grund av rasism, som Sverige älskar engelskan men hatar arabiskan, hatar persiskan, hatar kurdiskan och romani chib och bosniskan. Vi kom fram till att det kanske handlar om den svenska självbilden.

Bilden av det goda, jämställda landet. Den utopin vi tillsammans byggt där män och kvinnor är lika, där staten tar hand om de som behöver tas om hand, där vi klarat oss undan krig och svält. Att den självbilden bidrar till att Sveriges ögon ständigt riktas uppåt. Uppåt mot USA, globaliseringen, nya ideal att uppnå. Och det som finns nedanför blicken? Det är marken. Och den spottas på.

Nadim Ghazale har valt att inte lära sina barn arabiska, men samtidigt menar han i intervjun att representation är viktigt. Att han på en hand kan räkna de andra poliser han känner som pratar arabiska. Och att det är fel.

Arabiskan som är Sveriges andra största språk borde finnas representerat i en myndighet som polisen. För att förebygga diskriminering, skapa förståelse mellan polisen och allmänheten och ingjuta mer trygghet. Så varför är det så bristande språklig mångfald hos polisen? Ghazale har en teori om att det är svårare för människor från utsatta områden att få jobb som polis, eftersom det är större risk för dessa personer att ha en koppling till någon som är kriminell. Att detta komprometterar arbetet som polis.

Det förvånar mig lite att han pratar så länge om den strukturella rasismen han fått utstå i sitt liv men inte kan se den inom poliskåren, specifikt rekryteringen till den.

Samtidigt väntar jag mig inte att en polis ska sitta och kritisera sin egen kår i TV, verkliga livet är inte som i Tunna blå linjen.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Sverige ska inte vara paradis för gangsters

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Min sanning

Språk

Sverige

USA

Libanon

Iran

Veckans brott