En inplockad komiker lyfter dokumentären

Humorn står stark även när poddvärlden kommersialiseras

Av: Sandra Wejbro

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Whitney Cummings, t v, ger ett amerikanskt perspektiv på Silvio Berlusconi i podden ”Bunga Bunga”.
Whitney Cummings, t v, ger ett amerikanskt perspektiv på Silvio Berlusconi i podden ”Bunga Bunga”.

Poddarenan har sedan begynnelsen varit komikernas slagfält. Men i konkurrensen räcker det inte att ”bara” vara rolig längre.

Mycket har hänt sedan 2000-talets början när profiler som Ricky Gervais och Marc Maron tog sina första stapplande poddsteg. Framför allt har guldgrävareufori drabbat branschen. Jakten på nästa succé genomsyrar de flesta satsningar just nu. Annonsörer vill vara med, plattformar blir exklusiva, de med starka fans kan samla in pengar till sina egna löner.

Vad blir det för nya poddar som utvecklas när alla vill ha en bit av kakan? Kommer gräsrotsprojekten käkas upp av storsatsande jättar? Eller trumfar en god idé pengar – trots allt?

Ett lugnande bevis på att det faktiskt kan vara så är den roligaste podden just nu, ”The Renner files”, av komikerna Caroline Goldfarb och Sarah Ramos. Själva kallar de den en ”undersökande true crime-serie” om Avengers-stjärnan Jeremy Renners nedlagda app. Det blir en uppfriskande skruvad kombination av satir, dokumentär och popkulturell granskning.

Samtidigt som komikerna själva höjer ambitionsnivån, spetsas andra typer av poddar med hjälp av humor.

”Bunga bunga” (Wondery) är en klassisk dokumentärserie om ett rafflande ämne, i det här fallet den tidigare italienske premiärministern Silvio Berlusconis uppgång och fall. Välgjort och underhållande – särskilt tack vare presentatören, komikern Whitney Cummings.

Att man plockar in en humorist, möjligtvis på bekostnad av en vanlig sketen journalist, är ett tydligt försök att hetta upp produktionen. Cummings ironiserar över Berlusconis sångkarriär och katastrofala ekonomiska politik, samtidigt som övergreppen på tonåringarna på de ökända ”bunga bunga”-festerna tas på allvar.

Cummings understryker parallellerna till farbrorn i Vita huset och det amerikanska perspektivet är både en styrka och svaghet. Det blir en blick utifrån, på gränsen till exotisk, men det italienska sammanhanget tvingas också förklaras i grunden.

Att humor skulle utesluta seriositet är en missuppfattning som än en gång motbevisas.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.