ÅSIKT

”Jag avundas överklassens självkänsla”

Romanaktuelle Kjell Westö om klass, rädslan för den nya fascismen och känslan av att inte höra till

Foto: CAROLINA BYRMO
”Jag hade aldrig trott att fascismen skulle komma tillbaka och bli ett hot mot demokratin”, säger Kjell Westö.
KULTUR

Aldrig mer skulle han skriva en bok på 500 sidor.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det sa Kjell Westö när han avslutat sina fyra böcker om Helsingfors. 

Och han håller ord.

Nya romanen Den svavelgula himlen är bara på 475 sidor.

– Jag ser den som ett bokslut över mitt episka författarskap.

Finlandsvenske författaren Kjell Westö tillhör de lyckligt lottade som är älskade av såväl kritiker som läsare. Han har tilldelats en rad prestigefyllda utmärkelser som Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris och hans böcker har sålts i sammanlagt hundratusentals exemplar.

Men när nu recensionsdagen för hans senaste roman närmar sig blir han ändå nervös.

– Man vänjer sig aldrig. Jag kan fortfarande citera utstuderade elakheter som någon kritiker skrivit om mina böcker för tjugo år sedan. Vi konstnärer förväntas bara ta emot vad som kommer. Med tiden har jag lärt mig att inte gå i svaromål.

För att hantera sin oro flyr han ut till sin stuga i Åbo skärgård och stänger av mobilen, klipper gräs, spelar på gitarren eller går ut och joggar. 

– Först dagen därpå slår jag på mobilen igen klockan två på eftermiddagen. Det är en frihetsrit – jag kan välja själv när jag ska läsa förstadagsrecensionerna. Men man ska inte heller glömma att det är ett privilegium att få sådana.

Utmärkande för Kjell Westös romaner är den minutiöst beskrivna detaljrikedomen och hans förmåga att levandegöra människorna han skriver om.

– Jag har en hjärna som registrerar och minns allt jag ser och hör och det mesta jag läser. Det är en fördel med tanke på den omfattande research jag gör inför varje bok.

Jag hade aldrig trott att fascismen skulle komma tillbaka och bli ett hot mot demokratin.

”Den svavelgula himlen” handlar om vänskap, klass och kärlek men också om samhällets förändring och de ökande klyftorna mellan olika grupper. 

– Det finns så mycket hat och våld i Europa. Jag hade aldrig trott att fascismen skulle komma tillbaka och bli ett hot mot demokratin. Själv har jag alltid röstat till vänster om mitten och kommer aldrig att sluta tala för ett jämlikt samhälle.

Kjell Westö säger att han hatar våld.

– Jag har slutat gå på ishockey och fotbollsmatcher. Det är groteskt med det övervåld som fotbollshuliganerna ägnar sig åt. När tusentals män reser sig upp på läktaren och skanderar och applåderar i takt tänker jag på Nürnberg.

I Kjell Westös nya roman får vi följa en pojke från 1960-talet fram till vår tid. Som tioåring lär han känna Alex, en pojke ur den mäktiga överklassen, som lever ett liv väsenskilt från hans eget. I den rika familjen finns också Alex lillasyster Stella och mellan henne och pojken uppstår en kärlek som aldrig rostar. Trots otrohet, smärta och svek försöker de ständigt börja om på nytt. De kan varken leva med eller utan varandra.

Kjell Westö har alltid varit intresserad av klass och hur det präglar en människa.

– Överklassen har ett stort självförtroende. Den där djupa självkänslan kan jag avundas dem. De är inte rädda för att falla. Människor längst ner på skalan är inte heller rädda. De har ingenting att förlora och för dem finns bara en väg – upp. Det är medelklassen som är mest ängslig. De vill inte förlora det som de arbetat hårt för att uppnå. 

Själv säger han sig fortfarande vara osäker på sin sociala tillhörighet.

– Jag har aldrig lyckats smälta in. När jag var yngre kände mig som fel person på fel plats i fel ögonblick.

Han medger att det blivit lite bättre med åren.