En professor är inte bättre än en självlärd
Den fria kritikern har ett unikt uppdrag
Ack, ljuva medelålders skribentliv när man felnamnas och missförstås av någon som läst 1 text av en. Så det är så här det känns att vara Ebba Witt-Brattström och tvingas peka på sin backkatalog.
I GP lägger Dante Löfmarck ihop lite olika debattartiklar och personer och finner den gemensamma nämnaren vara bildningsförakt. Litteraturen behöver experter, slår han fast. Den debatt jag initierade i somras om litteraturkritiken utdöms som kunskapsfientlig. ”Universitetsbakgrunden hos bland annat tidigare nämnda Blomqvist och Malm framhåller Lilly Jönsson som negativt.” Löfmarck anser ”tvärtom” att en kritikerkår med universitetspoäng är en tillgång för litteraturen.
OK. Det jag faktiskt gjorde i min artikel om Gästabudets Blomqvist och Malm med fler var att föra ett resonemang om vad som händer när dagskritiken blir seminarium. Jag är väl inte helt oskolad själv och har kanske även lagt ett gott ord eller två för klassisk bildning i mina dar. Vem vet. Den som läst mer än en text av ”Lilly Jönsson” kanske.
Jag framhåller dock inte mina akademiska meriter i kritikersammanhang, och poängen var att Gästabudet gör det.
Men akademin och pressen är olika sfärer. Det vi gör i dagspress är inte forskning och undervisning med schvungigare formuleringar. Vi strävar inte som i akademin efter att dra linjer, sammanfatta och göra teori. Recensionen är en ensam människas läsning av en annan ensam människas text (jo, jag vet att den bilden av bokskrivande är produktionsmässigt ofullständig, men det är det rummet vi värnar). Vi står själva. Över tidningssidan ska inte falla skuggan från ett bord med kollegor bredvid.
Kunskapsförakt är farliga grejer. Det kan få en att tro att en professor är bättre än en autodidakt även utanför universitetet, och missa den fria kritikerns unika uppdrag: att läsa texter och individer var för sig och försöka förstå vad just den menar.