ÅSIKT

”Värvet” missar Löfvens passion

Anna Andersson om en sympatisk intervju som inte stannar kvar

Stefan Löfven var gäst hos Kristoffer Triumfs 279:e avsnitt av podden ”Värvet”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De bästa personporträtten berättar något om den intervjuade som man inte visste förut, kanske inte ens huvudpersonen själv. En av de bästa i Sverige just nu – det här är en fråga om dagsform – är DN:s Matilda Gustavsson. Jag tänker fortfarande på den intervju hon gjorde med Johar Bendjelloul för en tid sen, där han utan att förlora det minsta integritet berättade om sorgen efter sin bror Maliks död. Inga floskler om att ”gå stärkt” ur krisen, eller vad ”livet lärt honom om förluster” utan bara om sorgen och vad den gör med honom. Det var rent drabbande läsning.

Det handlar om att hitta en vinkel och våga hålla i den. Det är svårt, inte sällan tvingas man välja bort sådant som skulle vara intressant i en annan text, och vana intervjupersoner har ofta en färdig historia som de vet att leverera med lagom mycket inkänning. Att komma bakom den är svårt.

Men det finns förstås andra sätt att intervjua. I podden Värvet ställer Kristoffer Triumf få, väldigt öppna frågor (”Hur var din uppväxt?”) och låter sen intervjupersonen prata på. Idén att ”låta folk prata till punkt” är sympatisk, att människor ska få förklara själva vilka de är.

Nu har han hållit på i över fem år och har gjort imponerande 279 intervjuer med artister, politiker, författare och många i kategorin ”mediepersoner”. Triumf är bra på att få folk att slappna av och jag avundas honom hans genuina nyfikenhet på människan vid mikrofonen – herregud, jag skulle aldrig komma upp i 279 personer i Sverige jag vill veta så mycket om.

Just det är dock skälet till att jag slutade lyssna regelbundet på Värvet. Det är få personer som håller för så mycket fritt prat. Jag kan sammanfatta det med att alla är intresserade av sin egen barndom men det betyder inte att den är intressant för alla (vänligen notera detta, alla Sommar-pratare).

Men i avsnitt 279 heter gästen Stefan Löfven och då lyssnar jag igen. Hans liv utgör ju onekligen en bra historia – fosterhemspojken i Ådalen som blev Sveriges statsminister – men den är också väl känd. Vad kan Triumfs öppna intervjustil få fram bortom det redan kända?

I debatter och politiska intervjuer är Löfven ingen retoriker men här slappnar han av och pratar på. Vi får veta att han gillar att köra bil, efter debatterna varvar han ner med ett glas vin och Comedy central, han sover okej och försöker träna, just nu är han inne i ett träningsflow.

Men nej, jag kommer inte att tänka på den här intervjun om några veckor. Jag hoppas dock att Matilda Gustavsson lyssnar och någon gång intervjuar statsministern, för det finns åtminstone två bra vinklar här.

Den ena är kulturintresset – Löfven låter rent passionerad när han talar om en balettföreställning han nyss sett på Operan. När och hur började sportkillen från Ådalen ­odla det intresset, vilka var ingångarna?

Den andra är att räkna hur många gånger under Värvet-intervjun som Löfven säger ”Ulla och jag” och sen skriva ”Stefan och Ulla – en kärlekshistoria”.