ÅSIKT

Sablar mot krav på jämlikhet

Karin Jonsson om 5 juni 1917 – dagen när Sverige stod på randen till revolution

Hjalmar Branting (mustasch och käpp) mitt i polisens chock runt Gustav Adolfs torg den 5 juni 1917. Branting var på plats för att lugna demonstranterna – utan att lyckas.
KULTUR

Aftonbladet Kultur uppmärksammar under året de dramatiska händelserna 1917. Syftet är att vidga diskussionen om bakgrunden till det demokratiska genombrottet.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag: Kravallerna vid Gustav Adolfs torg.

”Stockholmspolisen far fram som hunner och bödlar”, utropade skribenten i den vänstersocialistiska tidningen Politiken. En omfattande arbetsnedläggelse och demonstration för den allmänna och lika rösträtten hade urartat i sammandrabbningar med polis och militär i Stockholm på eftermiddagen den 5 juni 1917.

Demonstrerande arbetare hade samlats vid Gustav Adolfs torg för att tillsammans lyssna till statsminister Swartz svar på de så kallade rösträttsinterpellationerna ett stenkast bort i riksdagen. De möttes av flera hundra militärer från omkringliggande regementen och av poliser från stadens polisstationer. Beridna och med dragna sablar gjorde ordningsmakten flera gånger chock mot den församlade folkmassan samtidigt som de möttes av glåpord och flygande gatstenar.


Händelserna som har gått till historien som kravallerna vid Gustav Adolfs torg är både mytomspunna, omtvistade och präglade av ideologi. I socialdemokratisk historieskrivning har kravallerna fått stå som symbol för det oerhörda motstånd som mötte dem när de kämpade för folkets befrielse. I en kommunistisk framställning av historien har händelserna beskrivits som ett absolut avgörande tillfälle, en brytpunkt då landet stod på randen till en revolution som av olika anledningar inte inträffade.

Men även samtidens nyhetsrapportering över händelseförloppet var ideologisk. Svenska Dagbladet beskrev händelserna som ett misslyckat försök från ”socialistvänstern” att samla arbetarna i protest och lade skulden för våldsamheterna på demonstranterna. Tidningen antydde dels att demonstranterna inte representerade den reformistiska arbetarklassens intressen, dels att de provocerat fram de dragna sablarna. Medan den samlade vänsterpressen uppskattade folkmassan till uppemot 30 000 personer och ville visa hur kravet på den allmänna och lika rösträtten hade starkt stöd hos folket, hävdade Dagens Nyheter att det bara hade samlats ett par tusen människor utanför riksdagen.


Hur händelserna än ska förstås står det klart att de på många sätt utgjorde kulmen på vågen av demonstrationer, protester och marscher för bröd och rätt som svept över Sverige våren 1917. Bakom arbetsnedläggelserna vid Stockholms stora fabriker den 5 juni och demonstrationen stod både det nybildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti och arbetare vid fabrikerna.

Partiet ville visa att folket var förmöget att kräva sin rätt att rösta även om den inte gavs frivilligt. Så hade skett i Ryssland och så kunde mycket väl ske även i Sverige. Vänstersocialisternas försök att föra samman arbetarnas protester vid fabrikerna med gatudemonstrationer är ett tydligt exempel på hur partiet band samman utomparlamentariska och parlamentariska protester under vårmånaderna 1917.

Natten mot den femte juni distribuerade de ett upprop till arbetsnedläggelse som trycktes i många tusen exemplar och dagen innan, den fjärde juni, publicerade Politiken ett upprop som manade till arbetsnedläggelse och ”demonstrationssträjk” över hela landet den 5 juni.

När demonstranterna samlades vid Gustav Adolfs torg möttes de av ett hårt bevakat och kontrollerat område runt riksdagen. Att så många poliser och militärer inkallats kan förstås mot bakgrund av ordningsmaktens oro över de stora folkmassor som varit i rörelse i hela landet under våren. Dessutom oroades ordningsmakten över hur vissa arbetarklubbar, inspirerade av den ryska Februarirevolutionen, försökte få över militären till folkets sida genom att agitera hos värnpliktiga.

Kravallerna slutade varken i massarrestering av de ”stenkastande ligister” som konservativa tidningar och polisrapporten omtalade eller i det blodbad med kluvna hjässor som vänsterns skribenter uppmärksammade. Endast en person bedömdes vara så pass illa däran att ambulans tillkallades.


Det juridiska efterspelet innebar tre anhållna personer medan endast en, en rysk skräddare vid namn Skoutelsky, dömdes till tre månaders straffarbete för deltagande i upplopp och våld mot polisman i tjänsteutövning.

Den allmänna och lika rösträtten skulle dröja ytterligare ett par år. 1919 togs beslutet om dess införande och i riksdagens val till andra kammaren praktiserades den första gången 1921. Demonstrationsvåren 1917 med händelser som kravallerna vid Gustav Adolfs torg gjorde det svårt att förhala den författningsreform som vänstern kämpat för både i riksdag och på gatan under många år.


Karin Jonsson
Doktorand i historia vid Södertörns högskola