Från fest till pest

När de politiska rökridåerna fick världen att börja bolma – och fimpa

avMattias Svensson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Filmstjärnan och sedermera presidenten Ronald Reagan önskar god jul med en tagg i mungipan.

Cigaretten har aldrig varit vackrare än när den anlände till ett krigshärjat Europa som symbol för den liberala demokratin.

Vilken diktatur som helst kan tillgodose det nödvändigaste för att hålla folk vid liv, filosoferade den demokratiske kongressledamoten John Flannagan, men de krigströtta européerna behöver ”något som ger en känsla av tillfredsställelse, som adderar något till tillvaron, lugnar ansträngda nerver och trötta kroppar”.

Han fortsatte: ”Tobak är något de vill ha, och det kommer att väcka en önskan att sträva efter bättre saker i livet som kan uppnås under den frihet för enskilda initiativ som tillhandahålls av demokratiska styren.”

Så blev det. Under de följande rekordåren reste sig Europa ur askan och byggde genom stigande produktion moderna konsumtionssamhällen. Snart bolmade röken inte längre ur kratrar och brinnande hus utan från fabriksskorstenar – och från människor med cigaretter i sin hand.

Så länge försäljningen steg var alla nöjda, och i garagen hos Iowas tobaksodlare trängdes snart bilar från Buick, Oldsmobile och Cadillac av senaste årsmodell

För det växande filmmediet blev cigaretten en gudagåva, något som kunde förknippas med hårdföra manliga hjältar och sensuell kvinnlighet eller bli sitt eget fokus genom rökens ringlande färd. Författaren Ayn Rand skulle i romanen Atlas shrugged från 1957 hylla cigaretten som människans passande sällskap när hon tänkte och skapade – elden tämjd mellan fingertopparna.

Att det var en rökridå, med något fulare som pågick bakom kulisserna, framgår med all tydlighet i den amerikanska historikern Sarah Milovs The cigarette – a political history.

Den skenbara kapitalistiska succén när amerikansk tobak erövrade världen var inte helt fiktiv. Cigarettillverkarna växte inte minst under 1920-talet, i samklang med de annonsbyråer som kom att skapa en del av produktens image. Men det var en industri som hela tiden hade statens draghjälp – inte minst kring de båda världskrigen, då cigaretter blev en del av soldatransonen. 

Av den amerikanska Marshallhjälpen 1948–1951, ett ekonomiskt stöd till de krigsdrabbade länderna, gick hela en miljard dollar av totalt 13 miljarder till inköp av amerikansk tobak. En bakomliggande avsikt var att låta fler få smak för den amerikanska tobaken flue cured, som torkats i särskilda ugnar och ansågs mild och lättinhalerad. 

Det lyckades över förväntan, inte minst på den tyska och senare japanska marknaden. Bara fransmännen höll fast vid sina Gauloises av den tidigare populära och mörkare turkiska tobaken.

Andelen rökare minskar dramatiskt i alla västländer och har än snabbare deklasserats och närmast försvunnit från den skötsamma medelklass där många rökte på 1960- och 1970-talen

Bakgrunden till denna samverkan mellan stat och kapital var jordbrukspolitiken som infördes under Franklin Roosevelts New deal. Odlarna fick bra betalt, även om svarta systematiskt fick mindre produktionskvoter. Snart uppstod ett överskott, och att underlätta export till resten av världen blev ett sätt att hantera det problemet. Så länge försäljningen steg var alla nöjda, och i garagen hos Iowas tobaksodlare trängdes snart bilar från Buick, Oldsmobile och Cadillac av senaste årsmodell.

Romantiken skulle krackelera. Redan på 1950-talet kom de första studierna som visade ett påtagligt samband mellan rökning och lungcancer. Som svar på detta grundades de stora tobaksbolagen den famösa Tobacco industry research committee (TIRC), som mellan 1954 och 1997 skulle skapa förvirring om farorna. 

Först med den amerikanska ”hälsoministern” Luther Terrys rapport 1964 påverkades opinionen tillräckligt för att allmänheten skulle börja fimpa sina cigaretter. Som mest rökte hela 42 procent av den amerikanska befolkningen. Och de rökte överallt – på bussar, tåg och flyg, på arbetsplatser, i väntrum och på sjukhusen.

Sedan vände det. Sarah Milov beskriver hur det växande rökmotståndet speglade tidsandan. På 1970-talet konstrueras ickerökaren som rättighetssubjekt genom kampanjorganisationer och juridisk aktivism. I banbrytande domar anses exempelvis kravet på opartiskhet i tv innebära att tobaksföretagens betalda annonser ska balanseras med gratis utrymme för antirökbudskap. På 1980-talet gäller managementkalkyler över att anställda som röker kostar företagen pengar.

Milov är tydlig med sina egna antipatier mot rökning, men hon är obarmhärtigt saklig och kritisk mot alla sidor. Aktivisterna beskrivs som övervägande medelklasskvinnor som lånat rättfärdighet och retorik från de svartas medborgarrättskamp i sin egen kamp mot cigarettrök, och 1980-talets hopkok om rökningens kostnader var knappast referentgranskade siffror. 

”Ickerökarna må ha subventionerat rökarnas synder, men rökare subventionerade också ickerökarnas dygder” skriver Milov i en av många välfunna sarkasmer.

Hon noterar också att underlagen för många påståenden om den passiva rökningens skadliga effekter var skakiga, men att de ändå mest varit rökridåer för aktivister som hela tiden velat förbjuda rökning av moraliska skäl.

Kampen har alltid varit oförsonlig, och inte undra på när man betänker att rökmotståndarna under decennier bemöttes nonchalant, arrogant och fientligt av en politiskt inflytelserik tobaksindustri och av rökare vana att ta plats i offentligheten. Några blev sjuka på arbetsplatser där det röktes flitigt och kallades överkänsliga, andra blev yrkesmässigt utsatta för att ha rapporterat om rökningens hälsorisker.

Nu är det andra tider. Andelen rökare minskar dramatiskt i alla västländer och har än snabbare deklasserats och närmast försvunnit från den skötsamma medelklass där många rökte på 1960- och 1970-talen. Rökare är förvisade från i stort sett alla offentliga platser och det är tveksamt hur länge de ens kan röka i sina egna hem. 

Rökningen är bannlyst från amerikanska filmer – och ett brittiskt museum har till och med retuscherat bort Winston Churchills cigarr från ett foto. Inget talar för att aktivisterna kommer att vara nöjda förrän rökningen fimpats helt – och ju färre som röker, desto fler som stöder deras sak.

Kommen så långt i historiken slås jag av en obehaglig insikt. Invandringen har som politisk fråga bara alltför många paralleller till rökningen. 

Från början en romantisk syn där fristaden och rörligheten hyllas som en vital del av demokratin, ambitiösa statliga program vars kostnader man inte talar så mycket om, och entusiastiskt stöd i breda politiska kretsar. Sedan arga och oförsonliga kritiker som ihop med stor uppmärksamhet på kostnader och negativa konsekvenser med tiden får politiken att slå över i sin motsats. 

Och eftersom den politiska kampen mot både rökning och invandring är ett slags upprördhetens moraliska kall, närt av uppdämda aggressioner efter decennier av vanmakt och hån, riskerar också den senare kampen att bara bli mer oförsonlig med tiden.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Tobak

Rökning

Ayn Rand