En ung mans meningslösa död i Sverige

Massoud överlevde en livsfarlig flykt undan fattigdom och förtryck men inte en mörk höstkväll vid sjön

avAleksej Sachnin

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Illustration: nina hemmingsson
Massoud var en av 160 000 migranter som kom till Sverige under flyktingvågen 2015.

Min vän Massoud är död.

Han har dött en dum, hopplöst dum död.

Berusad hade han gått med några vänner till en sjö när han fick lust att hoppa i. Hans vänner försökte övertala honom att låta bli, men han försvann ur deras synfält, och ett plask hördes. Vännerna sprang mot stranden, men där var det tomt.

Det är en meningslös död som man inte kan lära sig någonting av, ingen tanke, ingen lärdom, ingen livsvisdom. Det är bara en löjlig, dum, slumpmässig död, en tomhet lika mörk som novembernattens insjö. Där fanns en människa, och med ett skrik försvann han ner i sjöns djup som om han aldrig funnits. Han hade inte hunnit fylla 22. I passet var han bara 20, men nu kan man erkänna att han i verkligheten var äldre än så.


Han föddes i slutet av det förra århundradet, men i en helt annan värld. Hans mor var analfabet, och hon berättade för honom att jorden var platt, och att den låg på hornet av en kossas huvud. När kossan skakade på huvudet skedde en jordbävning. Och där borta i byns utkant, bortom de snöklädda bergen, där bodde de magiska perierna och diverna, som kunde trolla och talade djurens språk.

Två mil från hans barndomshem stod en enorm staty över den uråldriga guden; statyn sprängdes när han var två år gammal. Året var 2001, och Massoud bodde i provinsen Bamiyan, Afghanistan.

Ett år senare erövrade amerikanerna landet. Men det märktes knappt i Massouds by. Där fanns varken elektricitet eller bilvägar. Och nyheter spreds långsamt. Vid sex års ålder arbetade Massoud; han vallade getter i bergen. Och vid tio års ålder skickades han till Kabul. Där bodde han hos en familj, och arbetade tio timmar om dagen med att väva mattor. Tusentals afghanska barn tjänar sitt levebröd på detta sätt. Men Massoud fick inte bara mat, han fick också gå i skolan. På några år lärde han sig att tala hygglig engelska. Han jobbade extra med att putsa skor på Kabuls marknad för att få ihop till kläder och fickpengar.

Folk fick panik. Någon började be, någon annan hoppade överbord och hoppades på att kunna simma till land

Massoud spelade också tambur, ett afghanskt folkinstrument. En gång la jag upp en video på nätet där han sjöng. Hans familj var troende och förbjöd honom att spela musik. I det traditionella samhället som var på väg att falla samman uppstod konflikter mellan den yngre och den äldre generationen. När hans mor slog sönder hans tambur rymde han hemifrån.

Han flydde med sina äldre kamrater som gav sig av för att arbeta i Iran. Vid 15 års ålder var han redan en papperslös flykting. Han bodde och arbetade på byggen. Han hade sönderslagna ben på högra handens fingrar efter att ha tappat en tung betongplatta. Det var ett tungt, ändlöst arbete under ensamhet, ständig skräck och våld. Och det fanns ingen att tala med.


Och så kom år 2015. Tusentals unga killar som Massoud bröt upp från sina hem och gav sig av mot Europa; och så började den stora flyktingkrisen. Dess rötter gick tillbaka till kriget i Syrien, som berövade miljoner människor deras hem och hemland, och tvingade dem att ta till flykt. Då blev gränserna i Mellanöstern porösa.

Priserna på den ständigt pågående smugglingen störtdök. Om det tidigare hade kostat mellan sjuttio och hundratusen kronor att resa från Iran till Europa kostade det nu mellan femton och tjugotusen. Politiska intriger mellan Turkiet och EU, liksom migrationsmyndigheternas förvirring gjorde att dörrarna till de magiska länderna i Väst under några månader stod öppna för miljoner utblottade i Öst. Och en av dessa var Massoud.

Han drev runt med människosmugglare på vägarna vid gränsen mellan Iran och Turkiet. Han färdades med femtio andra flyktingar i en båt godkänd för tjugo över Egeiska havet. Mitt ute på havet slocknade motorn, och där satt Massoud tillsammans med femtio andra i totalt mörker på oktobersjöarna. Folk fick panik. Någon började be, någon annan hoppade överbord och hoppades på att kunna simma till land. Massoud var paralyserad av skräck, och tänkte – vad är det egentligen som väntar honom på andra sidan? Finns där verkligen ingenting?

Redan i Iran hade han börjat tvivla på Guds existens och på ett liv efter detta. Men därute på havet greps han av fasa. Kanske finns det något efteråt ändå?

Till slut gick motorn igång igen, och båten körde vidare mot Greklands stränder. Sedan tog han sig vidare genom hela Europa till Sverige. Och där i Sverige lärde vi känna varandra. När flyktingkrisen pågick som värst jobbade jag på ett boende för ensamkommande flyktingbarn utanför Stockholm.


Massoud lyckades ta sig till det magiska landet. I denna enorma flyktingström som under hösten 2015 uppgick till över 160 000 människor bara i Sverige var Massoud en av mycket få som hade chanser i den nya världen. Afghanerna, som var den näst största flyktinggruppen efter syrierna kom till allra största delen från fattiga byar, och många var analfabeter och hade svårt med studierna. De fick tufft att lära sig språket. Många greps snart av besvikelse.

Till en början framstod det rika Sverige som ett paradis. Man kunde äta sig mätt varje dag, man behövde inte vara rädd för våld eller gripanden. Man kunde idrotta eller spela musikinstrument. Ett paradis.

Massoud skrev brev till sin mor, brev som hon aldrig skulle kunna läsa. I stället var det jag som läste dem

Men snart märkte de att de befann sig på botten av det nya samhället. Många fick avslag på sin asylansökan. Två av dessa på vårt boende reste till Frankrike, och där bor de fortfarande utan tillstånd, papper, utbildning, jobb eller framtidsutsikter. Men många av dem som fick uppehållstillstånd blev också modfällda. De fann ingen plats i samhället, som när folk är omgivna av släktingar och landsmän.

De såg snart att deras svenska jämnåriga pluggade avsevärt bättre än de själva, och att det var mycket lättare för dem: svenskarna hade betydligt bättre studievana från början. Utan kontakter, språket, och erfarenhet var det väldigt svårt för de unga flyktingarna att hitta ett jobb, och bara enstaka kunde drömma om en karriär. Några valde till och med att frivilligt återvända till Iran eller Turkiet, där deras nära och kära fanns.

Men Massoud var ett undantag. Han var en talangfull ung kille som lärde sig allt över en sommar. Han lärde sig tala betydligt bättre svenska än jag, och kom in på ett prestigefyllt naturvetenskapligt gymnasieprogram, något som mindre än fem procent av de ensamkommande lyckades med, och där kunde han naturligt tillägna sig den kunskap han fick. Han fick ett treårigt uppehållstillstånd, och han träffade en tjej.


När jag arbetade på boendet skrev jag mycket om flyktingarna, och om deras problem och historier. Jag planerade till och med att ge ut en bok. Den allmänna tonen i dessa texter var dyster. Det verkade för mig som att massmigrationen inte bara ledde till ett klassamhälle utan också till ett kastsamhälle, där ojämlikheten når kosmiska höjder. Och med tiden kommer den inte heller att sjunka, utan tvärtom bara öka. Den enda levande vederläggningen av min pessimism var Massoud. Det såg ut som att han skulle finna sig en plats här. Han kommer att ”bli något”.

När han var tretton år gammal putsade han skor på en marknad i Kabul. Han skämdes mycket, och var rädd att lyfta blicken. Kunderna kastade en femma till honom, och han såg aldrig deras ansikten. Och så var det en god äldre herre som tyckte synd om honom. Han klappade honom på huvudet och sa att om han kämpar hårt kommer han att ”bli något”, han kommer att uppnå något i sitt liv. Han måste bara vara god, arbeta mycket, och tro. Massoud återberättade denna episod för mig många gånger. Gamlingens ord framstod som profetiska.


Och så dog han en så löjlig, dum, slumpmässig död i en novemberkväll i en mörk svensk insjö. Hur många gånger var han inte nära att dö av hunger, bli ihjälslagen, huggas ner i ett slagsmål, drunkna i havet precis som tusentals av hans flyktingkamrater. I stället drunknade han på fyllan i ett fredligt och sömnigt Sverige, när det såg ut som att han hade lämnat alla faror långt bakom sig.

En gång berättade han för mig om när han hade skiljts från sin mor. Han ritade omgivningarna runt sin by. Vägen slingrar sig på kullarna. Där gick han med sin farbror. Och där på en av kullarna stod hans mor. Hon tittade efter honom tills de hade försvunnit bakom nästa krök. Den gången hade han bara åkt till Kabul för att tjäna ihop lite pengar. De skulle ses igen, och hon skulle slå sönder hans tambur. Sedan passerade åren. Massoud skrev brev till sin mor, brev som hon aldrig skulle kunna läsa. I stället var det jag som läste dem.

”Mamma!!! … mamma jag är här på sängen och tänker om dig! Din son … jo det är jag din son tror på mig Varför inte??? Kommer du ihåg den spännande sagen!!! Det var vinter alla var där tillsammans Kommer du ihåg???… Ofta är jag vakan på näten!!!! Sakna dig kanske!!? kan inte skriva när tänker om dig kan inte läsa när komma läsa kan inte sova ibland hela näten … Mamma Säga något Säga om din sorg!!! Jag vet du sakna mig!!! Jag vet du mår inte bra!! Det vet jag att du gråter!! En dag du komma känna till … mig Jag lovar mamma Jag komma aldrig att kyssa din hand Jag komma aldrig att krama dig !!!! Jag komma aldrig att säga adjö till dig!!!!!!!! Släppa inte min hand igen då jag komma inte leva längre!!! Krama mig mamma!!! Krama mig hård Krama mig hård att glömma våldet!!! krama mig att känna mig aldrig ensam din kram är så värm!! Så värm som man aldrig känner kalt även om det friser hela värden”


Miljoner mänskliga öden virvlar runt på planeten som sandkorn i en storm. Folk kommer ifrån sitt hemland, sina nära, sina familjeband, sin kultur, sina värderingar, sina mål i livet. En själlös kraft driver dem från den ena kontinenten till den andra, till de platser där billig arbetskraft efterfrågas. Deras liv underkastas yttre okuvliga krafter: ekonomiska kriser, krig, migrationsmyndigheter, och den globala arbetsmarknaden.

Och de förvandlas till atomer i dessa enorma ojämlikheter, för att till slut knuffas ut balans och bara försvinna; inte hitta sin plats, utan bara upplösas i det svarta iskalla vattnet på andra sidan världshavet.

”Allahs vilja” sa de afghanska killarna fatalistiskt. Men Massoud hade valt bort tron på Allah, som bestämde över honom. Likt en medeltida riddare valde Massoud att kämpa mot det blinda öde som avgjorde hans liv, att fylla dess tomrum med egna krafter och kamp. Men det var en kamp han förlorade.


Översättning: Jakob Sandberg


Massouds familj är underrättad om hans död. De har läst och godkänt texten men begärt att hans namn ändras. Massoud heter alltså egentligen något annat. Författaren och översättaren skänker sina arvoden till familjen för att hjälpa till med hemtransporten av Massouds kvarlevor. Brevet till mamman är ursprungligen skrivet på svenska och citerat i sin helhet.


Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM