Hitler och det heliga hatet mot vänstern

Brendan Simms jämför nazismen med socialismen och har startat ett internationellt historikergräl

avHenrik Arnstad

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: AP
Fascism i baksätet. Hitler och Mussolini under en kortege i Müchen 1938.


En ny Hitlerbiografi har startat ett ilsket internationellt forskargräl. Historikern Brendan Simms, professor vid Cambridge, har skrivit Hitler: Only the world was enough, nästan 700 sidor som ifrågasätter den vedertagna bilden av nazismens världskrig som främst riktat mot ”judebolsjevismen” och Sovjetunionen

Simms framhåller i stället nazismens krig mot den internationella kapitalismen (”judekapitalet”) och den ”anglosaxiska” imperiella världsdominansen, det vill säga Storbritannien och USA.

Boken sågas med vrede av historikern Richard J Evans, även han professor i Cambridge, dessutom mer ryktbar än Simms. Evans kallar boken ”nonsens”, som enbart skrivits av nutidspolitiska skäl. Boken är ”ingen biografi i ordets egentliga bemärkelse”, utan ett manifest som politiserar det förflutna.

Hatet mot vänstern förblir heligt för fascister, som traditionellt inleder sitt mordiska raseri med att döda socialister

”Boken kan tryggt ignoreras av den som seriöst vill studera den nazistiska eran”, sammanfattar Evans och får medhåll av andra historiker specialiserade på Nazityskland. Även svenska historiker engagerar sig i debatten om Simms bok.

Varför dessa hårda ord?

Anledningen är ett återkommande mantra bland dagens fascister, högerpopulister och högerextremister: ”Hitler var egentligen vänster”. Nutida socialister kopplas samman med nazism, via guilt-by-association. För är inte nazism egentligen bara en förkortning av ordet ”nationalsocialism”?

Denna argumentation är i bästa fall okunskap och dumhet, i sämsta fall något betydligt värre. Därför blir historiker förbannade på Simms, som de anser ger pseudovetenskaplig legitimitet åt extremistisk propaganda. Men efter att ha läst Simms bok håller jag inte med, även om verket förvisso har problem. 

Först det väsentliga, om relationen mellan nazism och socialism. Fascism (inklusive den tyska nazismen under Hitler) och socialism är två helt olika ideologier, som bägge resulterat i mordiska diktaturer. Men socialismen i sin nutida huvudfåra är demokratisk, det är aldrig fascismen. 

Likväl gav socialismen i sin antidemokratiska form världen den stalinistiska Sovjetunionen, det maoistiska Kina, med flera kommunistiska mördarregimer. Men att politiska system hänger sig åt massivt politiskt våld innebär inte att de är ideologiska syskon. Fascismforskaren Robert Paxton sammanfattar skillnaden mellan sovjetisk kommunism och tysk nazism:

Stalin härskade över ett samhälle som hade förenklats genom den bolsjevikiska revolutionen”, skriver Paxton. Därmed behövde Stalin inte bekymra sig över kvardröjande konkurrerande samhällsmakt som exempelvis storkapitalet, kyrkan eller traditionella samhällseliter. Deras makt var krossad. 

Den tyska fascismen kallade sig nationalsocialism därför att den var antisocialistisk, eller mer exakt antimarxistisk

Hitler däremot blev rikskansler 1933 i samarbete med just dessa samhällsmakter, som fortsatte existera och verka i Tyskland även då landet regerades av nazistpartiet 1933–1945. Den som söker likställa nazism med kommunism är ”blind inför denna grundläggande aspekt angående det nazistiska politiska systemet” och dess skillnad gentemot Sovjetunionen, sammanfattar Paxton. 

Den tyska fascismen kallade sig nationalsocialism därför att den var antisocialistisk, eller mer exakt antimarxistisk. Nazismens tanke var att ”juden Karl Marx” hade korrumperat den sanna socialismen, som enligt Europas mellankrigstida mångfald av nationalsocialister och nationalsyndikalister utgick från nationalistisk gemenskap och inte klasskamp. 

Den traditionella ”borgerliga-marxistiska” höger-vänster-konflikten och ”klasskampsfronten” var tvärtom judisk djävulskap, uppfunnen för att förinta nationens enighet, ansåg fascismen.

Hatet mot vänstern förblir heligt för fascister, som traditionellt inleder sitt mordiska raseri med att döda socialister. Det gällde såväl Mussolini och Hitler som Anders Behring Breivik i Norge 2011.

Det finns flera problem med Simms verk, utifrån ovanstående perspektiv, men också ett antal viktiga poänger. Simms uppmärksammar riktigt Hitlers avsky mot det internationella ”judekapitalet”. 

Men Hitlers hat berodde på antisemitism och aversion mot ”internationalister”, inte på antikapitalism. Tvärtom inledde Hitler ett djupgående samarbete med det tyska storkapitalet, under premissen att dess inriktning skulle bli nationalistisk. Vilket storindustrier som Krupp med flera gick med på, dock motvilligt i början. 

Hitlers finansminister är lika okänd som SD:s ekonomiskpolitiske talesperson, därför att deras uppgift anses ointressanta av det respektive fascistiska politiska ledarskapet

Kapitalister är generellt inte förtjusta i fascism, utan föredrar traditionell höger. Kapitalismen anser att fascister är stökigt radikala, även om deras antisocialism uppskattas. Därav att Hitlers hat mot ”judebolsjevismen” var av helt annan art än antipatierna mot ”judekapitalismen”.

Anfallet mot Sovjetunionen sommaren 1941 proklamerades som ett ”förintelsekrig” och dess barbari saknar motstycke i världshistorien. Det är ingen slump att Förintelsen av judarna startade samtidigt.

Simms gör sig dessutom skyldig till en viss sammanblandning av begrepp, när han vill bevisa att ”Hitlers grundläggande besatthet gällde Anglo-Amerika och den globala kapitalismen, snarare än Sovjetunionen och bolsjevismen”. Anfallet mot de europeiska stormakterna Storbritannien och Frankrike 1940, liksom senare kriget mot Sovjetunionen, var planerat på ett helt annat sätt än krigsförklaringen mot USA.

Det tyska kriget mot Amerika tillkom hastigt utifrån axelmakten Japans överraskningsanfall mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor 7 december 1941. Fyra dagar efteråt förklarade Tyskland krig mot USA. Det var minst lika mycket en solidaritetshandling gentemot japanerna som ett ideologiskt krig mot amerikanska ”judekapitalister”. 

Dessutom anmärker Evans riktigt att Simms ibland beskriver striden mot Storbritannien som ett krig mot ett allmänt ”Anglo-Amerika”.

Fascismforskaren Roger Eatwell har framhållit den svartbruna ideologin som ”en holistisk tredje väg”, bortom höger och vänster, vilket är tänkvärt. Det är utifrån bristande kunskap om detta som statsvetare desperat försöker klämma in nutidens ultranationalistiska politik i den ansträngda konstruktionen av en GAL-TAN-skala (GAL står för grön-alternativ-libertarianism, medan motsatsen TAN står för traditionell-auktoritär-nationalistisk), som utifrån historielös okunskap sägs vara något nytt i världspolitiken.

Men politik handlar om produktion av makt och vissa ideologier är notoriskt ointresserade av höger-vänster, det vill säga i huvudsak ekonomisk teori. Fascismen hör till dessa, vilket märks vid studier av både Mussolini och Hitler samt hans nutida svenska arvtagare, de neofascistiska Sverigedemokraterna. Hitlers finansminister är lika okänd som SD:s ekonomiskpolitiske talesperson, därför att deras uppgift anses ointressanta av det respektive fascistiska politiska ledarskapet.

Likväl är hatet mot ”judekapitalet” fortfarande en levande del av den nutida fascismens politik och tar sig särskilt uttryck i hat mot ”globalisterna” – ett ord som på sverigedemokratiska betyder ”judarna” – och särskilt finansmannen Georg Soros

Den bakomliggande tanken är att judarna som konspiratörer, vare sig de är ”judebolsjeviker” eller ”judekapitalister”, är en makt som hotar nationen och den nationella enigheten. Till och med hatet mot muslimer, romer och utomeuropeiska invandrare legitimeras ofta av nutidens fascister utifrån att denna ”import” är en hemlig judisk konspiration, som demografiskt vill ersätta västländernas arier med främmande raser och ”mångkultur”. 

Det är utifrån detta perspektiv som Brendan Simms bok Hitler: Only the world was enough, bör både förstås och problematiseras, särskilt utifrån sin intressanta undertitel.

Ställer vi fel fråga, om vi söker gradera fascisternas hat mot ”judebolsjevismen” i jämförelse med ”judekapitalet”? Fascismen hatar ”internationalister”, som de objektifierar via antisemitism. Men för att åstadkomma nationell pånyttfödelse blir fascismen ofta transnationell, antingen det handlar om att invadera lebensraum under andra världskriget eller om att skapa paneuropeiska politiska allianser och nätverk, via nätforum i vår egen tid.

Simms säger att Hitler sökte lösa ”utmaningen från den internationella kapitalismen”. Hitlers politik var ”destruktiv och galen”, men frågan är lika aktuell i dag. Och nutidens rasistpartiers enorma framgångar har gjort att hitlerismens politik återigen anses relevant, vilket de inte var för 20–30 år sedan. 

Detta är vår tids stora tragedi. Den fortsatt icke-besvarade gåtan Hitler utgör därmed kärnan i Simms intressanta bok, inte stupida likställanden mellan nazism och socialism.

Tills vi hittat svaret – och lyckats definiera gåtans exakta formulering – kommer forskare fortsätta publicera 700-sidiga tegelstenar om Adolf Hitler. Vi är inte klara med honom ännu.

Särskilt inte i dag, då vi på nytt står inför den svartbruna avgrunden.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM