Alla högerradikala partier anpassar sig – liksom SD

Roland Poirier Martinsson borde titta närmare på utvecklingen runt om i Europa

avPetter Larsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Inte många tänker på att vi kanske bör vara glada att vi har SD. I andra länder ställer främlingsfientliga partier öppet krav på demokratins nedmontering – och lockar väljare. Hur man än ser på SD är det tydligt att partiets mäktiga ledning eftersträvar makt genom att slipa bort de taggiga kanterna. Motsvarigheter i andra länder skyr etablissemanget. SD vill komma in i värmen”, skriver Roland Poirier Martinsson, när han här spekulerar kring den nya sverigedemokratiska tankesmedjan Oikos.

Verkligen? Våra egna ultranationalister är tama och inte av kontinentens farliga sort?

Naturligtvis har SD ”filat bort” ståndpunkter och subkulturella drag. Från att nazister och gatukämpar bildade partiet som en mer anständig politisk fasad 1988, via uniformsförbud, ”öppen svenskhet” och byte av fackla till blåsippa som partisymbol, till hur man nyligen backade en smula i abortfrågan.

Men det är de ju inte ensamma om. Alla högerradikala partier tvingas anpassa sig till det politiska landskap de verkar i. Som SD:s partisekreteraren Richard Jomshof uttryckte det 2015: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Detta gäller i synnerhet de partier som vuxit fram ur den fascistiska rörelsen, som franska Front National – länge ledstjärnan för Europas högerradikaler – som 2011 lanserade projekt avdemonisering (dédiabolisation). Man profilerade sig som välfärdschauvinister, tog kamp mot antisemitismen i partiet, uteslöt partiets grundare Jean-Marie Le Pen, bland annat för att han förringat Förintelsen, och bytte 2018 namn till Nationell Samling (Rassemblement National).

De partier som har sitt ursprung som ”vanliga” högerpartier, som ungerska Fidesz, schweiziska Folkpartiet eller tyska AfD, liksom de som grundats på regionalism, som italienska Lega, eller kverulantisk populism som Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, har större manöverutrymme. De kan kosta på sig att radikaliseras eftersom de skyddas av vad den norska forskaren Elisabeth Ivarsflaten kallat en sköld av anständig historia.

Men även de filar. Som när Lega Nord omvandlades till bara Lega 2018, för att kunna vinna röster i södra Italien.

Jag kan bara hoppas att det är okunnighet om vad som pågår i Europa som får Poirier Martinsson att framställa SD som unikt anpassningsvilliga, och inte ett avsiktligt försök att vittvätta partiet inför ett framtida högersamarbete. För i den mån SD blivit mer ”rumsrena” så beror det mindre på partiets egen utveckling och mer på att hela rummet blivit smutsigare.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM