Kultur

Pusseldeckaren – en tröst i osäkra tider

Bioaktuella ”Knives out” går i Agatha Christies fotspår

avKarin Svensson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Lionsgate/AP
Daniel Craig spelar huvudrollen i ”Knives out”. T v Agatha Christie, en inspiration för regissören Rian Johnson.

Vi har: 1) Ett kråkslott i välbeställd New England-miljö, 2) en mördad patriark med fett bankkonto och 3) en färgstark skock barn och barnbarn som ivrigt väntar på att få läsa testamentet. Och sist, men inte minst: 4) en detektiv med lustig accent och skarp iakttagelseförmåga.

Ingredienserna i regissören och manusförfattaren Rian Johnsons nya film Knives out – hans första efter Star wars: The last jedi – för tankarna spikrakt till klassiska pusseldeckare, herrgårdsmysterier och Hercule Poirot. Johnson erkänner också utan omsvep att han har stulit av den bästa.

– Jag har älskat Agatha Christies böcker sedan jag var barn och ville göra en film i hennes anda. Jag älskar själva mordgåtan men också det brokiga galleriet av misstänkta, att man får nöjet att lägga pussel samtidigt som man njuter av en massa roliga rollfigurer, säger han när vi möts på filmfestivalen i London.

Ensemblen i Knives out, som har svensk premiär i dag, är minst sagt stjärnspäckad. Mordoffret Harlan Thrombey spelas av Christopher Plummer och bland de misstänkta finns Jamie Lee Curtis, Don Johnson, Michael Shannon, Toni Collette och Chris Evans

– Jag var också influerad av filmatiseringarna av Christies böcker med Peter Ustinov som Poirot – de var alltid stora spektakel med stjärnor i alla roller. Varje skådespelare som dök upp var som en present till publiken. Det ville jag också göra, säga till biopubliken ”här har ni en massa filmstjärnor”, säger Rian Johnson.

Peter Ustinov (här med Faye Dunaway) som Hercule Poirot i Agatha Christies ”Tretton vid bordet” från 1985.

Den största stjärnan i den maffigaste rollen är Daniel Craig som detektiven Benoit Blanc, med parodiskt bred sydstatsdialekt och självbelåten briljans. Rian Johnson tycker att en detektiv i en pusseldeckare bör ha något lite fånigt drag, som får de misstänkta att sänka garden.

– Som Poirots clownighet, eller att Miss Marple är en liten tant som bjuder på te. Ingen tar dem på allvar förrän polisen kommer för att gripa den skyldige. Familjen Thrombey ser Benoit Blanc som en lantis. Dessutom har han höga tankar om sig själv, vilket får folk att himla med ögonen lite.

Men hur definierar man egentligen en pusseldeckare? På engelska kallas genren ”whodunit” (”vem har gjort det”), och det är just mordgåtan som står i centrum. Mordet ska gärna ha skett på en avskild plats där bara ett begränsat antal personer kan ha befunnit sig samtidigt – dessa utgör de misstänkta. Spelplatsen kan vara en herrgård eller någon annan högborgerlig miljö, med många kulturella markörer, som mat, konst, litteratur och antikviteter.

Författaren placerar ut ledtrådar (och villospår) som läsaren ska kunna använda för att lista ut vem som är mördaren. Men berättelsen tar ofta oväntade vändningar och överraskar läsaren, vilket också är en del av tjusningen. 

– Att läsa en pusseldeckare ska vara trevligt, snarare än jättespännande. Och så ska man få känna sig lite intellektuellt utmanad när man försöker klura ut hur allt hänger ihop, och lite imponerad av författaren när man ändå blir lurad, säger litteraturvetaren och deckarexperten Kerstin Bergman.

Pusseldeckaren har sina rötter i de första detektivromanerna, av författare som Edgar Allan Poe (1809-1849) och Arthur Conan Doyle (1859-1930), men hade sin internationella guldålder under mellankrigstiden genom bland andra Agatha Christie och Dorothy L Sayers.

I Sverige tog genren fart på 1940-talet med författare som Stieg Trenter och Maria Lang, men hamnade i skuggan när Sjöwall/Wahlöö, med mer vardag och samhällskritik i sina böcker, slog igenom i mitten på 60-talet. 

– Då tar den mer samhällsinriktade polisromanen över i stället, och pusseldeckarna ses som lite gammaldags, säger Kerstin Bergman.

Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” (här med Noomi Rapace och Michael Nyqvist) lånar mycket från pusseldeckarna.

Pusseldeckarna har fortsatt att vara populära bland svenska tv-tittare – en vanlig vardag kan Poirot, Miss Marple och ”Morden i Midsomer” dyka upp i tablån samtidigt. Och Kerstin Bergman har sett ett uppsving för pusseldeckarinslag i litteraturen efter att Stieg Larsson publicerade ”Män som hatar kvinnor” 2005.

– Det är jättemycket pusseldeckare i den – ett mysterium med en överklassflicka som försvinner från en ö. Alla de misstänkta är hennes släktingar, och det har till och med kraschat en tankbil på bron för läsaren ska veta att inga andra kunde ha varit där. Han visade att man inte behöver skriva polisromaner för att bli framgångsrik, och har inspirerat till jättemycket genreblandning inom svensk deckarlitteratur.

En svensk författare som i dag använder många pusseldeckarelement i sina böcker är Kristina Appelqvist. Hennes detektiv är dock ingen uppblåst Poirot eller Benoit Blanc, utan en ganska vanlig akademiker. Helena Waller är forskare i litteraturvetenskap vid fiktiva Västgöta universitet i Skövde.

– Att forska är också att lägga pussel, klura och fundera och jaga information. Det är också tacksamt med en litteraturforskare som detektiv för då kan man alltid baka in litteratur och kultur i intrigen – saker som jag själv tycker är roliga, säger Kristina Appelqvist på telefon från Lerdala utanför Skövde.

Hennes roman En giftig skandal, som kommer i januari, handlar faktiskt om Agatha Christie. Appelqvist har spunnit sin intrig kring de omskrivna elva dagar under 1926 då Christie var spårlöst försvunnen, en påhittad brevväxling mellan pusseldeckardrottningen och en kvinna från Skaraborg, och en Agatha Christie-festival i Skövde, där någon börjar kopiera mord ur hennes böcker.

– I en scen sitter Helena i Agatha Christies bibliotek i Devon och tittar på alla förstautgåvorna av hennes böcker och tänker ”här finns alla de mänskliga drivkrafter – som hämndgirighet, hat och begär – som i alla tider har fått människor att begå brott”. Pusseldeckare kanske inte är så samhällskritiska, men de har något att säga om det evigt mänskliga.

Rian Johnson vill gärna göra fler Benoit Blanc-mysterier. Han tror att det finns ett behov av berättelser som tydligt skiljer på ont och gott, utan grå-zoner.

– Ett mord begås, men så kommer en detektiv in som med glasklart resonerande sätter ihop bitarna, identifierar den onda personen och skickar hen i fängelse. Det finns något väldigt trösterikt med denna, möjligen sagobetonade, moral. Pusseldeckarna var en tröst under 1930-talet, i det moraliska kaos som världen befann sig i då. Och de kan vara en tröst nu.

ARTIKELN HANDLAR OM