Handkes kritik handlar om Natos bomber

Henrik Petersen erkänner sig som förlorare i debatten – bombardemanget har kommit tillbaka

avHenrik Petersen

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: AP

Samma vecka som Peter Handke firar sin 77-årsdag, firar Nato 70 år.

Det firas i båda lägren.

Skämt åsido, sammanträffandet får mig att tänka på hur Natos roll knappt nämnts över huvud taget i den ”debatt” – snarare lynchmobb – som är det svenska Handkedrevet.

Peter Handke lämnade den katolska kyrkan 1999 i protest mot att påven inte fördömde Natos bombningar av militära och civila mål i Serbien. En legitim protest av författaren? Eller bara bitter enfald? Det är inte min sak att kommentera. Jag konstaterar bara att det något yngre födelsebarnet i veckan firar obekymrat om Sveriges diplomatiskt upphettade Nobelprisdebatt.


Martin Lagerholm nämnde Handkes kritik mot Nato i sin SvD-artikel (10 oktober), men artikeln skrevs apropå tillkännagivandet och har inte kommit att höra till debatten. Peter Maass, som översatts ett flertal gånger i DN de gångna veckorna, nämner Natos bombningar i en text publicerad på sajten The Intercept (6 november), där han försvarar dem som riktiga och nödvändiga. Eftersom kritiken mot Handke envetet fäst sig vid hans första Serbienessä från 1996, Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien, och inte alls går in på helheten av hans kritik, sluter jag mig också till att den svenska offentligheten 2019 fullt ut också står för det perspektiv som förmedlas av Handkes hårdaste kritiker, vilka i stort sett förblir obesvarade. Det behövs ingen neutral position när det gäller författaren Peter Handkes förhållande till kriget på Balkan.

Hade Amnesty också fel i sin kritik av Nato 2009? Hade Tysklands före detta förbundskansler Gerhard Schröder fel när han 2014 beklagade att Nato bombat Serbien utan stöd i FN, till och med att bombningarna var ett brott mot internationell rätt? Det diskuteras inte, trots att ämnet återkommer hos Peter Handke.


Häromdagen återpublicerade Dagens Nyheter en artikel av Alida Bremer, som i en tidigare version redan mött hård kritik i Tyskland, av litteraturforskaren Lothar Struck och kritikern Lars Hartmann, i Perlentaucher respektive Glanz & Elend. Båda menar att Bremer tar sig våldsamma friheter med materialet. I den ”uppdaterade” versionen av texten finns införd en kritik mot min läsning av Handkes Vägen till Sainte-Victoire.

Foto: Louise Enhörning
Henrik Petersen

Det ironiska i saken är att min artikel i Aftonbladet faktiskt delvis skrevs apropå Bremers text i Perlentaucher (25 oktober). Hennes artikel var själva anledningen till att jag valde att ta upp scenen i fråga: kapitlet med vakthunden. I DN:s version av artikeln åberopas samma ”utomlitterära” tolkning, vilken hon också fått kritik för av Struck och Hartmann.

Jag har också fått kritik av Ingrid Elam i DN (29 november) för att jag kallar Peter Handke en opolitisk författare. Men det är inte vad jag säger. ”Peter Handke är ingen politisk författare” var Aftonbladets val av rubrik för min artikel, som jag inte fick se på förhand – Elam nöjer sig med att citera rubriken. Det jag argumenterar för i nämnda artikel är att Handke inte skriver politiskt. Där finns en viss nyansskillnad, som jag menar är relevant.


Den roll författaren Peter Handke aktivt intog med sina texter om Jugoslavien bottnar mer i hans intresse för juridik (Handke läste juridik i fyra år vid universitetet i Graz före genombrottet som författare, vilket präglar ett flertal av hans verk) än i ett politiskt ställningstagande. För en vidareutveckling av det perspektivet: se Madame Nielsens artikel om Handke i danska Information (15 november). Handkes sätt att tala om ”rättvisa” i förhållande till sitt skrivande (se exempelvis telefonintervjun 10 oktober på nobelprize.org) ligger också närmare rättvisa i juridisk mening än politisk.

Handke blev en politisk figur i och med sitt ställningstagande i Balkankriget. Men jag vidhåller att hans litterära text är någonting annat.

Och jag menar att det finns en poäng att nyansera läsningen. När vi tillskriver all slags litterär text en politisk status, så blir det också mycket lättare att döma den, grovt, enligt det binära systemet ”rätt” eller ”fel”. I min artikel i SvD (17 oktober) diskuterar jag hur några centrala verk av Handke mycket väl kan läsas politiskt, och att många kommer att läsa honom så, medan jag finner det riktigare att kalla honom ideologikritisk och etiskt frågande. Just därför valde jag ordkombinationen ”radikalt opolitisk”, för att poängtera läsartens komplexitet.

Handke blev en politisk figur i och med sitt ställningstagande i Balkankriget. Men jag vidhåller att hans litterära text är någonting annat.

Vad jag säger lär dock inte göra något större intryck på dem som redan bestämt sig i fråga om Peter Handke. Som Handkeförsvarare kommer jag att få erkänna mig som en förlorare, med en förkrossande tydlighet.

Samma bombardemang kommer tillbaka.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM