Kultur

Frihandelsavtal bromsar nödvändig klimatpolitik

Fossilindustrin hotar Sverige med skadeståndskrav om vi begränsar deras skadliga verksamhet

Av: 

Rikard Allvin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Stora företag har redan hotat oss med miljardstämningar när vi infört förbud mot uranbrytning eller föreslagit ny lagstiftning för elnäten”, skriver Rikard Allvin.
”Stora företag har redan hotat oss med miljardstämningar när vi infört förbud mot uranbrytning eller föreslagit ny lagstiftning för elnäten”, skriver Rikard Allvin.

KULTUR

Huaweis hemliga stämning mot Sverige rullar vidare. För en tid sedan stod det klart att företaget stämmer oss via ett parallellt rättssystem, efter att de av säkerhetspolitiska skäl utestängs från byggandet av 5G-nätet. Exakt hur många miljarder kronor det kinesiska bolaget kräver svenska skattebetalare på är fortfarande höljt i dunkel.

Fallet med Huawei borde vara illa nog, men faktum är att Sverige kan tvingas till ännu större skadestånd – om vi skyddar klimatet.

Det kallas för investeringsskyddsavtal. Sådana avtal var från början tänkta att stimulera investeringar genom att skydda företag som investerade i politiskt turbulenta områden, där rättsväsendet sällan ansågs oberoende. Men under de senaste femton åren har det parallella rättssystem som skapats via dessa avtal i stället börjat användas för att stämma stater som genomför politiska beslut som drabbar investeraren negativt. Förbud mot farliga kemikalier, stopp för vinster i välfärdssektorn eller striktare tobakslagstiftning är alla exempel på beslut som lett fram till stämningar.

Vansinne, säger klimatforskare. Frihandel, säger regeringen

Värst är dock risken för klimatet. Fossilbolagen har nämligen upptäckt att avtalen kan hjälpa dem att bromsa politiska initiativ som stryper deras klimatskadliga verksamhet. Bara under de senaste åren har USA stämts på 130 miljarder kronor efter att ha stoppat byggandet av en oljeledning. Nederländerna stäms efter att ha satt stoppdatum för kolkraften, och Italien efter att ha förbjudit kustnära oljeborrning. Medan världen skyndar mot minst tre graders uppvärmning drar stora olje- och kolbolag länder som försöker åtgärda klimatförändringarna inför rätta.

Vansinne, säger klimatforskare. Frihandel, säger regeringen.

För i stället för att snabbt säga upp avtalen har EU och Sverige kämpat för att i lätt reformerad form expandera systemet genom sina nya frihandelsavtal. Jobb och tillväxt ska skapas, är det tänkt, om företagen bara får lite extra skydd för sina investeringar. Vad detta investeringsskyddssystem har med frihandel att göra har ingen lyckats förklara, och inte blir det bättre av att det helt saknas bevis för att systemet genererar ökade investeringsflöden eller någon tillväxt värd namnet.

I en ny studie som publicerats i den ansedda vetenskapliga tidskriften Science menar forskare att stater sammanlagt kan stämmas på så mycket som 340 miljarder dollar om de avvecklar påbörjade olje- och gasprojekt i den takt som krävs för att begränsa uppvärmningen till Parisavtalets mål om 1,5 grader. Det är en summa som är större än hela världens utgifter för klimatanpassning och utsläppsminskningar under år 2020. I sin senaste rapport varnar FN:s klimatpanel för hur dessa avtal kan leda till nedkylningseffekter där länder försenar eller avstår från klimatåtgärder av rädsla för att bli stämda.

Sverige är inget undantag. Stora företag har redan hotat oss med miljardstämningar när vi infört förbud mot uranbrytning eller föreslagit ny lagstiftning för elnäten (lagstiftning som Sverige reviderade efter hoten, till företagets stora glädje). Om Sverige avser att göra sin del av Parisavtalet kan Huaweistämningen och dessa hot framstå som en parentes i jämförelse.

I Frankrike bidrog stämningshot till att planerad klimatlagstiftning urvattnades

Företag, även utländska sådana, åtnjuter redan i dag ett juridiskt skydd. Sverige, Tyskland och många av de länder EU ingår nya frihandelsavtal med är rättsstater, där dessa parallella rättssystem för utländska investerare är av föga nytta. Skadan kan däremot bli stor, inte bara när skattebetalarna måste betala orimliga skadestånd till företag som Huawei, utan också om det som FN:s klimatpanel varnar för inträffar – att nödvändig klimatlagstiftning uteblir.

Sådana effekter syns redan. Danmark och Nya Zeeland har båda utformat sina respektive utfasningar av fossila energikällor med stämningsrisken i åtanke, vilket resulterat i senarelagda stoppdatum. I Frankrike bidrog stämningshot till att planerad klimatlagstiftning urvattnades. Och Tyskland, som beslutat att fasa ut kolkraften, betalade extra kompensation till kolbolagen om de lovade att avsäga sig rätten att stämma landet.

Politik är att vilja, sade Olof Palme. Men även om viljan är god kan risken för skadeståndskrav i mångmiljardklassen få även den mest klimatengagerade regering att dra i nödbromsen. Under brinnande klimatkris har en nästan enig riksdag kämpat för att bevara och expandera detta orimliga system. I valrörelsen kunde de gott få förklara varför.

Rikard Allvin är fristående utredare och författare, aktuell med boken ”Frihandelns fångar – avtalen som hotar demokratin” (Ordfront).

ANNONS

Klimatförändringar drabbar barnen - Genom UNICEF kan du hjälpa till.

Extern länk från UNICEF

Klicka här

Publisert:

LÄS VIDARE

Så hotar de globala avtalen vår demokrati

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimat & miljö

Klimatpolitik

Parisavtalet

Frihandel

Huawei