Kultur

Rundgång är kärnan i de politiska poddarna

Mediernas politiksatsningar säger ingenting om politikens verkliga väsen

Av: 

Elina Pahnke

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Året är 2034 och en sociolog blickar tillbaka på det senaste seklets utveckling i England. Det tidigare samhällsskicket, där överklassen ärvde sina privilegier, har ersatts av ett annat. Nu är det intellektet som avgör var på stegen du hamnar. Politiker har spelat ut sin roll.

Den skenbara rättvisan, där en begåvad medlem ur de lägre klasserna kan klättra till toppen bara den har tillräckligt hög IQ, har inte förändrat samhällets grundstruktur. Överklassen har bättre förutsättningar att lyckas i intelligenstesterna. Och nu har de som en gång kallades socialister, men som i detta framtida scenario omskrivs till populister, börjat göra upp med den rådande maktordningen.

I Michael Youngs 2034: meritokratins uppgång och fall, som skrevs 1958 och kom ut på svenska i fjol, myntade han begreppet meritokrati – ett ideologiskt system där de allra mest begåvade och meriterade anses ha rätt till det största inflytandet. Författaren sätter ljuset på varför klassamhället kvarstår i ett framtidsscenario där den viktigaste valutan är intellektet. Det visar sig rentav vara ett ännu värre styrelseskick, eftersom den härskande klassen nu är övertygade om att de förtjänat sina privilegier.

Michael Young själv gick senare ut och underströk att boken var lika delar dystopi och satir. Till sin förskräckelse såg han ordet meritokrati börja användas och exemplifieras som någonting eftersträvansvärt.

I dag tycks många tro att det politiska svaret på samtidens ödesfrågor är att lyssna till en sorts neutral expertis. Det märks i hur politiker paketerar sina egna förslag. Det heter ofta att de tar ansvar, att de ägnar sig åt någon sorts politik som står över politiken.

Kommer det att påverka regeringen? Det beror lite på, menar alla

Det märks minst lika mycket i journalistiken, där nyheterna allt oftare ackompanjeras av experters analyser. De ska hjälpa oss att förstå vad som försiggår, lägga ett apolitiskt raster över varje händelse. Nu har kommentatorerna också börjat erövra poddvärlden. De stora tidningarna, och Sveriges Radio, har alla varsin podd där inrikespolitiken dryftas. Anna Hellgren påpekar i sin text “Så blev politiken den nya Hultsfredsfestivalen”, på Expressens kultursida, hur de politiska kommentatorerna blivit de nya journalistiska stjärnorna. Samma tidning driver inrikespolitik-podden Politikrummet med Viktor Barth-Kron i spetsen. Aftonbladet har En runda till, Svenska Dagbladet har Politiken och SR har långköraren Det politiska spelet.

Poddarna har en hel del gemensamt. De är alla kunniga, men deras expertis tycks stundtals så likasinnad (med undantag för Lena Mellin, som mest verkar vilja använda “En runda till”-podden till att trycka till Nooshi Dadgostar) att jag till slut blandar ihop deras röster när jag hoppar mellan dem. Maggie Strömberg blir Parisa Höglund, Fredrik Furtenbach blir Torbjörn Nilsson.

De utgår alla från en kvantifierbar verklighetsbeskrivning, där den politiska analysen aldrig handlar om någonting annat än att beskriva det som redan är beskrivet. Eller för att säga det lite mindre flummigt; politik formuleras här som enbart det politikerna ägnar sig åt. Fokus är de inomparlamentariska skiftningarna, så till den grad att jag hajar till när Sveriges Radios Tomas Ramberg plötsligt talar om klass. Den typen av frågeställningar – varför vi ser olika på politikens väsen – är annars påtagligt frånvarande. I samband med Magdalena Anderssons tillträde som statsminister, och skandalerna kring flera av ministrarna som kom tätt inpå, drar samtliga poddar igenom händelseförloppen och hur de porträtterats i medier. Kommer det att påverka regeringen? Det beror lite på, menar alla. Frågorna som lyfts bestäms ofta med hjälp av mätbara tekniker. Vilka politiska artiklar diskuteras på twitter? Vilken partiledare har högst förtroende i undersökningarna just nu?

Det politiska spelet talar i årets första podd om vilka väljarnas viktigaste valfrågor är just nu. De kommenterar att migrationen är viktig för väljarna, och vården. Djupare än så kommer vi sällan. Samma fakta återupprepas, nu bara i fler format.

Om det låter som en sorts rundgång, med politiska kommentatorer som bara kommenterar vilka politiska frågor som kommenteras just nu, blir det stundtals ännu mer meta, när de börjar kommentera sina egna roller – som i Politiken, där Maggie Strömberg talar med Torbjörn Nilsson om huruvida de politiska journalisterna är de nya rockjournalisterna.

Den påstådda neutraliteten befäster, snarare än nyanserar, vad som är politiskt relevant

Formatet säger någonting om vår politiska samtid. I sin iver att komma ifrån åsiktsmaskineriet lyfter medierna i stället sina neutrala kommentatorer som samtidens viktigaste röster.

Reportrarna själva vill i sin tur inte uppfattas som politiskt färgade, och begränsar sig till att tala om det som just nu är i hetluften, det som är faktan på bordet. Siffror, tweets, väljarundersökningar. På så vis blir allt bara en reflektion av den rådande ordningen.

Den påstådda neutraliteten befäster, snarare än nyanserar, vad som är politiskt relevant.

Och visst, det är inte svårt att förstå varför den strama rapporteringen är så efterlängtad just nu. Lika enkelt är det att förstå varför mellandagarnas populäraste film handlade om två experters kamp för att bli hörda. I Don’t look up styrs USA av en korkad politiker, spelad av Meryl Streep, som delar makten med sin ännu mer puckade son. Motvikten mot idiotin presenteras genom filmens huvudkaraktärer – två astronomer som gör en chockerande upptäckt. En komet är på väg mot jorden. Experterna försöker desperat att förklara för döva öron att allt liv snart kommer att vara utplånat.

Här resonerar populärkulturen med samtidsmänniskans längtan efter en rationell röst. Jorden går under och människor är trötta på tyckare. Lyssna på experterna i stället!

Men filmen berättar också någonting annat – nämligen att expertisen i sig lyser svagt om den blir vår ensamma ideologiska ledstjärna. Om vi kommer överens om att jorden ska gå under, och tar till oss den informationen som finns, vad gör vi sen?

I Michael Youngs 2034: meritokratins uppgång och fall inser läsaren till slut att expertvärlden är en tom värld. Där uppstår visserligen en intelligent grupp tänkare som berättar om det rådande tillståndet. Men där finns inte längre någon plats att ifrågasätta varför världen kommit att se ut som den gör.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Det här vet jag om hur papperslösa utnyttjas

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Politik

Tomas Ramberg

Viktor Barth-Kron

Podd

Medier

Journalistik

Maggie Strömberg