Allt jag tror på har gått sönder

10-talet var ett svart kulturdecennium – idealen såldes till de som pröjsade bäst

Av: Kristofer Andersson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För tio år sedan blev jag först publicerad. Läser nu Andrej Tarkovskijs dagböcker. De tecknades under en tid präglad av yrkesförbud och exil från den sovjetiska diktaturen. 

”Samtidskonst värd namnet erbjuder katharsis från katastrofer”, skriver regissören. 

Någon sådan går inte att finna på svenska kultursidor. Det heter att kulturen hotas utifrån, men skotten kommer från insidan. Vapnet: en lösaktig inställning till reklam och en tro på att HR-avdelningens värdegrund kan ersätta hållning och smak. 

Tiotalet började med oro. Jag ville skriva och därför skrev jag. En orubblig tro på att detta var sant. Men vad som startade med en övertygelse om att det fanns ett värde i att likställa designern Ida Klamborn med Stina Aronson, eller poeten Ingvild Lothe med Birgitta Trotzig, slutar i vanmakt. Tio år senare är Johannes Anyuru fortfarande bäst. Och smartast. Det står i varje tidning.

Jag skriver i stunden när allting jag tror på har gått sönder. Som ungdomens hägring och trycket mot väggen som får den att rasa. Min starkaste förnimmelse från decenniet är de ideal som såldes till handen som gav bröd. I jakt på Tarkovskijs törst finner jag en pöl.

Samtidigt gör helt riktigt andra (mer övertygade) framsteg: Kultur ska begränsas. Konst censureras. Bildning bort. Svaren kommer, men svaren saknar innehåll. Vad som borde vara en kamp om moral och estetik, om sant patos, har slipats ned till en fråga om vem som har finast värdegrund. 

Eller: vem som pröjsar bäst för stunden.

När tankar inte ankrar blir de till salu. Då vet vi vad som sker: Stampen köper tidningen Rodeo och slänger bort nyckeln. Konstnärer kritar på för sin antites. Kakan Hermansson tar en ”paus” från sitt ”samarbete” med Zalando, efter att en teamledare haft sex med en anställd och visat filmen för sina kollegor. Vem kunde ana?

Gränsen mellan reklam och konst borde vara en no-go-zon, men är mer att likna vid Strandvägen på Östermalm: alla ska dit. 

Swedish fashion council ställer in mode-veckan och skyller på ”klimatet”, trots att anledningen är uppenbar: Det finns inte något mode på modeveckan. Däremot massor med företagsledare.

Sänk mig därför med ny litteratur och musik och film! Förför mig med din text och sexig tro på saken

För många är inte beredda att skapa med mindre än att de tjänar fett med pengar. För många reduceras till andras slaggrester. Av medkänsla till dem som placerat samtliga ägg i Svenska Akademiens korg nämner vi dem inte vid namn. Men den som skriver och ger upp sitt skrivande för att den inte publiceras skriver inte: den mättar magen. Skapelsevilja – inte plånboken – är måttet på begåvning. Stilistik och grace ger skydd från livet. 

Det gör också alternativet. Sänk mig därför med ny litteratur och musik och film! Förför mig med din text och sexig tro på saken. Bryt loss från denna avkrok där pedanteri och medelmåttighet konverteras till penningar; storma icke mot punkten där ingen skiljer på äkta och falskt; på konst och kapital.

Hur långt kapitaliserandet av motkultur och tankar har gått insåg jag i en fånig episod. Den slutna kinkklubben Bronx hade avslutningsfest, till vilken halva stan anmält sig. När somliga gäster inte släpptes in förrän sent på söndagsmorgonen rasade hobbyrejvare på Facebook:

Släpp in oss! Vi blir förkylda! Vi ska anmäla er till ARN!

En medelklass, straight som autobahn, var arg på en hbtq-klubb, med queers som inte hör hemma någon annanstans som kärntrupp, för att de blivit snuviga. De trodde att de kunde utöva konsumentmakt, eftersom gränsen mellan Way out west och motstånd uppenbarligen är upplöst.

Om mina texter haft något syfte har det varit att rapportera från den krigszon där kultur, kommers och reklam blir till damm. Men det räcker inte längre. Jag väntar på att någon ska ljussätta makt. 

När Olga Tokarczuk tilldelades Nobelpriset i litteratur visade det sig att Albert Bonniers förlag några veckor tidigare förvärvat rättigheterna. Hur det kom sig är inte min fråga som förlagskonkurrent att ställa, men jag noterar att ingen annan heller gör det.

Vad saken de kommande åren handlar om är om konst alls ska existera eller inte.

Vi tycks längta efter att bli tystade av andras behov. Detta i en tid när att alls syssla med kultur åter är på väg att bli en hobby för överklassen. En miljon streams på Spotify betyder i dag ungefär 35 000 kronor. Litteraturen ställer nu om på samma vis som skivbolagen redan gjort. Ryggmärgen söker pengapottan, men resultatet blir att alla äger dig, medan du äger inget – inte ens din formuleringsförmåga. Ett skott som avlossats kan aldrig återkallas.

Vad saken de kommande åren handlar om är om konst alls ska existera eller inte. I det läget kan vi inte låta andras handlingar styra våra egna. Men det är svårt, också för mig. Speciellt när så kallad cancel culture mest fördöms av svenska redaktörer så länge den inte passar strategiska intressen. Expressens Karin Olsson drar gärna en lans för Ian Buruma, som fick foten från The New York Review of Books eftersom han haft omdöme att ge utrymme åt en övergreppsanklagad man. Samma redaktör var dock tydlig med att den här tidningens förre kulturchef inte borde få ha kvar sitt jobb.

Läser svensk kulturdebatt. Vill fly. Är glad att blaskan låter mig hållas. Men dagen jag petas pustar jag ut. 

Låt mig börja om. Den här texten sjunger inte tillräckligt. Ge mig stilistik! Ordmassor och semikolon, för tio nya år. En strid att slåss i; känn trycket mot väggen som får den att rasa. Här sitter vi och surar, medan politiska krafter försöker lägga ned oss. 

Skänk oss katharsis från katastrofen.

Än en gång ror vi in i oro. Därför: Skriv! Skriv som om det gällde livet, eftersom det gäller livet.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN